Irakiernas motståndskamp – några bilder

april 10, 2010

http://worldnet.ws/ansar/

http://www.jabha-wqs.net/earticles.php

http://www.al-rashedeen.info/index.php

http://www.malafy.com/2010/03/20100327.pdf

http://www.almoltaqa.ps/english/showthread.php?t=12985

http://www.saifc4.net.tc/

http://alboraqmedia.org/

http://www.iraqipa.net/


Irakisk InformationsService – äntligen ny hemsida!

april 8, 2010

Irakisk InformationsService – IRIS – har äntligen publicerat en bra och viktig hemsida

Bland det rika materialet av information om Irak återfinns till exempel ”Visste du att?” under hemsidans högerkolumn.

Vi blir som läsare informerade om att Irak har en effektiv och hårt kämpande motståndsrörelse, att motståndets grupper håller på att enas, att Iraks nuvarande regim är en regelrätt quislingregim, att Irak före krigen som påbörjades 1991 och 2003 var Mellanösterns stora välfärdsstat et cetera, et cetera. Att genom kortare förklaringar belysa Iraks och imperialismens förhållanden, i punktform som IRIS här gör, är ett pedagogiskt och effektivt sätt att nå ut även till de människor i Sverige som inte vet vidare mycket om Irak. Som en del av oss som varit delaktiga i Irakrörelsen lite längre mycket väl vet, så gäller ju detta – alltså bristen på kunskaper – tyvärr även delar av den rörelse som traditionellt och historiskt intresserat sig för antiimperialism, nämligen den politiska vänstern.

Kan man därför hoppas att vänsterpartister, socialdemokrater på vänsterkanten, vänstersossar utanför SAP och vacklande figurer i partier som Socialistiska Partiet och SAC faktiskt tar sig tid att undersöka vad Irakfrågan handlar om, istället för att enbart reproducera dominerande och imperialistisk medias floskler om motståndet som ett sammelsurium av ”religiös sekterism” och ”vansinnesdåd mot civilpersoner”? Nu har nämligen ytterligare en bra informationskälla blivit tillgänglig, en hemsida som drivs av människor med goda kontakter till bland andra Muslimska lärdes förbund, så i längden blir det svårt för pro-imperialistisk vänster att skylla på ”okunskap” i Irakfrågan.

Imperievänsterister som Dick Forslund, IKP-hyllaren Daniel Sestrajcic och en av PUK:s bästa vänner i Sverige, Berîvan Öngörur , får det svårare att i framtiden uttrycka sitt hat mot irakiernas motstånd mot USA-imperialismen, eftersom detta svartmålande av Al-Muqawama Iraqyia – Motståndsrörelsen – blir alltmer uppenbart lögnaktigt ju mer information den svenska allmänheten får tillgång till.

IRIS fina hemsida dokumenterar främst – men såklart inte bara – vad Muslimska lärdes förbund (AMSI) och deras allierade eller närstående motståndsgrupper uttalar. Om folk är intresserade av även andra, lite mer sekulära delar av motståndet, så rekommenderar vi i Irakkommittén i Lund läsarna att också ta del av information från till exempel Folkets union/Folkets enhet, även kallat Iraks Kommunistiska Parti – Folkets union (inte att förväxla med det förrädiska Iraks Kommunistiska Parti), IKP-Centralkommandot (se t.ex. Haifa Zangana, tidigare medlem, eller en hemsida för partiets Londonkontor, som förvisso inte är lika uttalade ockupationsmotståndare som partiets Bagdadavdelning som samarbetar med IKP-Folkets union, Iraks Patriotiska Allians och Baath; Bagdadkontoret saknar dock hemsida tyvärr), Baath eller den till Baath närstående Nakshabandiaarmén.


Det irakiska motståndet talar ut

december 23, 2009

Vi har fått ytterligare material kring mötet med det irakiska motståndet i Stockholm 25 april, 2009 (om mötet, se också inlägget nedanför detta). IRIS – Irakisk InformationsService – gjorde en intervju av Dr. Mohammad Bashir al-Faidhi från AMSI dagen innan seminariet.

Dessutom har seminariet dokumenterats. De olika talarnas anföranden har skrivits ner.

Således kan vi läsa vad just Al-Faidhi (al-Faidi) – som är officiell talesperson för Muslimska lärdes förbund (AMSI) – sade under seminariet. I sitt ganska omfattande tal redogör han för bland annat Europa i relation till Irak, det så kallade ”al-Qaida i Mesopotamien” (AQM) eller ”Islamiska Staten i Irak” (ISI) som splittrar och försvagar motståndet till exempel genom attacker mot oskyldiga civilpersoner. Han redogör också för den oerhörda grymhet och förödelse som USA-alliansens ockupation har fört med sig.

Den tidigare generalen i Iraks armé, Saifaldin al-Okidi, menar att den nuvarande irakiska armén – förutom att vara illegitim – även är baserad på religiös sekterism. Det finns också kopplingar till Irans underrättelsetjänst inom dagens armé, menar al-Okidi.

Mohammad Hassan Khaluf var borgmästare under de väldokumenterade massakrerna i, och bombningarna av, staden Falluja i november och december 2004. Här ett utdrag

Till exempel arresterade de en 12-årig flicka och höll henne fängslad på en bas nära Falluja, tills hennes pappa kunde gripas. Jag åkte dit tillsammans med flera schejker och vi lyckades få flickan därifrån sent på natten. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag såg henne och den orättvisa hon drabbats av.

Se också Raad Nassir al-Adhami från Loyalty to Iraq som avslöjar en del av hyckleriet kring ”demokratiseringsprocessen”, frågestunden efter seminariet, samt inledningen till seminariet av Eftikhar Hashem Al-Husseiny och Kerstin Sumelius.

Vi väntar också med spänning på utgivningen av den kommande boken om Irak och motståndsrörelsen, med arbetstiteln ”Irakiskt motstånd”!

Böcker om det irakiska motståndet är inte direkt vanligt förekommande. Boken behövs för att bryta ned den imperialistiska propagandan och för att informera svensk allmänhet.


Long Live the Iraqi Resistance – Länge leve det irakiska motståndet

augusti 17, 2009

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Som vi nämnt i ett tidigare inlägg så anordnade våra vänner från Irakisk InformationsService – IRIS, ett seminarium i Stockholm med deltagare som representerade det irakiska motståndet.

Detta seminarium som ägde rum 25 april i år, i ABF Stockholms Sandlersal, Sveavägen 41, bemöttes av ett skandalöst ointresse från mediasveriges sida. Inte en enda notis i TT eller på text-tv och inte en enda sändning i radio eller TV.

Detta trots att ockupationen av Irak är ett av 2000-talets största internationella konflikter. Problemet från svenska journalisters sida tycks ha varit att det denna gång var irakier fientliga till USA – och inte Maliki eller Pentagon – som uttalade sig. 

Hela situationen kring seminariet visar att dominerande media i Sverige  inte bara är absurt selektiv i sin utrikespolitiska rapportering, utan även rent ut sagt journalistiskt undermålig.

Kvalitén på de nyheter och reportage om Irak som produceras av de större medierna är generellt sett under all kritik. Ett noterbart undantag är diverse väldigt små vänstertidningar, samt till viss del även radioprogrammet ”Konflikt” på P1. Även Svenska Dagbladets Bitte Hammargren får sägas hålla en något högre kvalitet jämfört med majoriteten av ”experterna” och journalisterna. Givetvis är hon i likhet med liberala kommentatorer i övrigt fientligt inställd till det irakiska folkets rätt att styra över sig självt, och negativt inställd till det militära motståndet mot ockupationen, men hon är åtminstone nyfiken och någorlunda påläst.

Hursomhelst vill vi med detta inlägg informera läsarna om att IRIS-medlemmen Snorre Lindquist – till vår stora glädje – har dokumenterat mötet. I en väldigt intressant text redogör Lindquist för seminariet.

Bland mycket matnyttig information kan vi bland annat läsa:

”En glädjande nyhet hade Dr. Al-Faidhi att rapportera. En ny motståndsorganisation ”The General Command of the Armed Forces – The Iraqi Army” har bildats med målsättningen att utgöra stommen till det kommande fria Iraks armé, och den har redan vunnit respekt.

Den vänder sig till alla irakier och har ingen speciell politisk eller religiös inriktning utan vill samla alla motståndskämpar av varierande religiösa trosriktningar, politiska linjer och etniska grupper i en enda motståndsrörelse.

 Många militärer från Iraks gamla armé ingår och i dess ledning sitter höga befälhavare från samma armé. AMSI ger den sitt stöd och hoppas att den skall dra till sig alla andra fronter under samma paraply. Då får organisationen den kraft som krävs för att utplåna alla utlandsstyrda miliser, säkerhetsstyrkor och lydregimens armé, något som enskilda fronter och fraktioner inte mäktar med.

 I sitt begynnelseskede är den dock inte militärt lika slagkraftig som de bästa av fraktionerna, där Al-Rashedeen-armén ligger i topp. Den drar nu till sig många shia-muslimer till det annars så sunni-dominerade motståndet.”

Snorre Lindquist har även skrivit en bilaga till denna rapport som på ett bra sätt redogör för vilka Muslimska lärdes förbund, AMSI, är.

Rapporten och bilagan har sedan flera månader tillbaka cirkulerat på epostlistor som mot_krig, FiBForum och nej_till_ockupationen. Det har alltså tyvärr dröjt lite innan vi valt att ladda upp dessa viktiga dokument på scribd och därmed presenterat texterna här på vår blogg. Bättre sent än aldrig.

Det tål att nämnas att författaren också fått sitt alster publicerat av Tidningen Kulturen.

With our unity we destroy all the walls of the occupation

Blogg listad på Bloggtoppen.se


Iran: Bluffmakeri kring ”stulet val”

juni 27, 2009

Blogg listad på Bloggtoppen.se
James Petras commenting on the recent Iranian elections, concluded June 12th, 2009.

The Iraq Committee in Lund – Irakkommittén i Lund – publishes this article for the sake of discussion and debate. We have not voted for an official position on the matter.
We do, however, find the article interesting.

An abstract,

”The demography of voting reveals a real class polarization pitting high income, free market oriented, capitalist individualists against working class, low income, community based supporters of a ‘moral economy’ in which usury and profiteering are limited by religious precepts.”

/The Iraq Committee in Lund (Irakkommittén i Lund)

PS.
This post in English, since it is written in La Paz, Bolivia.
Certain Swedish letters with diacritics absent on keyboard.

Iranian Elections: The ‘Stolen Elections’ Hoax

There is hardly any election, in which the White House has a significant stake, where the electoral defeat of the pro-US candidate is not denounced as illegitimate by the entire political and mass media elite.

. – 18.06.09

“Change for the poor means food and jobs, not a relaxed dress code or mixed recreation…Politics in Iran is a lot more about class war than religion.”
Financial Times Editorial, June 15 2009

Introduction

There is hardly any election, in which the White House has a significant stake, where the electoral defeat of the pro-US candidate is not denounced as illegitimate by the entire political and mass media elite. In the most recent period, the White House and its camp followers cried foul following the free (and monitored) elections in Venezuela and Gaza, while joyously fabricating an ‘electoral success’ in Lebanon despite the fact that the Hezbollah-led coalition received over 53% of the vote.

The recently concluded, June 12, 2009 elections in Iran are a classic case: The incumbent nationalist-populist President Mahmoud Ahmadinejad (MA) received 63.3% of the vote (or 24.5 million votes), while the leading Western-backed liberal opposition candidate Hossein Mousavi (HM) received 34.2% or (3.2 million votes). Iran’s presidential election drew a record turnout of more than 80% of the electorate, including an unprecedented overseas vote of 234,812, in which HM won 111,792 to MA’s 78,300. The opposition led by HM did not accept their defeat and organized a series of mass demonstrations that turned violent, resulting in the burning and destruction of automobiles, banks, public building and armed confrontations with the police and other authorities. Almost the entire spectrum of Western opinion makers, including all the major electronic and print media, the major liberal, radical, libertarian and conservative web-sites, echoed the opposition’s claim of rampant election fraud.

Neo-conservatives, libertarian conservatives and Trotskyites joined the Zionists in hailing the opposition protestors as the advance guard of a democratic revolution. Democrats and Republicans condemned the incumbent regime, refused to recognize the result of the vote and praised the demonstrators’ efforts to overturn the electoral outcome. The New York Times, CNN, Washington Post, the Israeli Foreign Office and the entire leadership of the Presidents of the Major American Jewish Organizations called for harsher sanctions against Iran and announced Obama’s proposed dialogue with Iran as ‘dead in the water’.

The Electoral Fraud Hoax

Western leaders rejected the results because they ‘knew’ that their reformist candidate could not lose…For months they published daily interviews, editorials and reports from the field ‘detailing’ the failures of Ahmadinejad’s administration; they cited the support from clerics, former officials, merchants in the bazaar and above all women and young urbanites fluent in English, to prove that Mousavi was headed for a landslide victory. A victory for Mousavi was described as a victory for the ‘voices of moderation’, at least the White House’s version of that vacuous cliché. Prominent liberal academics deduced the vote count was fraudulent because the opposition candidate, Mousavi, lost in his own ethnic enclave among the Azeris. Other academics claimed that the ‘youth vote’ – based on their interviews with upper and middle-class university students from the neighborhoods of Northern Tehran were overwhelmingly for the ‘reformist’ candidate.

What is astonishing about the West’s universal condemnation of the electoral outcome as fraudulent is that not a single shred of evidence in either written or observational form has been presented either before or a week after the vote count. During the entire electoral campaign, no credible (or even dubious) charge of voter tampering was raised. As long as the Western media believed their own propaganda of an immanent victory for their candidate, the electoral process was described as highly competitive, with heated public debates and unprecedented levels of public activity and unhindered by public proselytizing. The belief in a free and open election was so strong that the Western leaders and mass media believed that their favored candidate would win.

The Western media relied on its reporters covering the mass demonstrations of opposition supporters, ignoring and downplaying the huge turnout for Ahmadinejad. Worse still, the Western media ignored the class composition of the competing demonstrations – the fact that the incumbent candidate was drawing his support from the far more numerous poor working class, peasant, artisan and public employee sectors while the bulk of the opposition demonstrators was drawn from the upper and middle class students, business and professional class.

Moreover, most Western opinion leaders and reporters based in Tehran extrapolated their projections from their observations in the capital – few venture into the provinces, small and medium size cities and villages where Ahmadinejad has his mass base of support. Moreover the opposition’s supporters were an activist minority of students easily mobilized for street activities, while Ahmadinejad’s support drew on the majority of working youth and household women workers who would express their views at the ballot box and had little time or inclination to engage in street politics.

A number of newspaper pundits, including Gideon Rachman of the Financial Times, claim as evidence of electoral fraud the fact that Ahmadinejad won 63% of the vote in an Azeri-speaking province against his opponent, Mousavi, an ethnic Azeri. The simplistic assumption is that ethnic identity or belonging to a linguistic group is the only possible explanation of voting behavior rather than other social or class interests. A closer look at the voting pattern in the East-Azerbaijan region of Iran reveals that Mousavi won only in the city of Shabestar among the upper and the middle classes (and only by a small margin), whereas he was soundly defeated in the larger rural areas, where the re-distributive policies of the Ahmadinejad government had helped the ethnic Azeris write off debt, obtain cheap credits and easy loans for the farmers. Mousavi did win in the West-Azerbaijan region, using his ethnic ties to win over the urban voters. In the highly populated Tehran province, Mousavi beat Ahmadinejad in the urban centers of Tehran and Shemiranat by gaining the vote of the middle and upper class districts, whereas he lost badly in the adjoining working class suburbs, small towns and rural areas.

The careless and distorted emphasis on ‘ethnic voting’ cited by writers from the Financial Times and New York Times to justify calling Ahmadinejad ‘s victory a ‘stolen vote’ is matched by the media’s willful and deliberate refusal to acknowledge a rigorous nationwide public opinion poll conducted by two US experts just three weeks before the vote, which showed Ahmadinejad leading by a more than 2 to 1 margin – even larger than his electoral victory on June 12. This poll revealed that among ethnic Azeris, Ahmadinejad was favored by a 2 to 1 margin over Mousavi, demonstrating how class interests represented by one candidate can overcome the ethnic identity of the other candidate (Washington Post June 15, 2009). The poll also demonstrated how class issues, within age groups, were more influential in shaping political preferences than ‘generational life style’. According to this poll, over two-thirds of Iranian youth were too poor to have access to a computer and the 18-24 year olds “comprised the strongest voting bloc for Ahmadinejad of all groups” (Washington Porst June 15, 2009). The only group, which consistently favored Mousavi, was the university students and graduates, business owners and the upper middle class. The ‘youth vote’, which the Western media praised as ‘pro-reformist’, was a clear minority of less than 30% but came from a highly privileged, vocal and largely English speaking group with a monopoly on the Western media. Their overwhelming presence in the Western news reports created what has been referred to as the ‘North Tehran Syndrome’, for the comfortable upper class enclave from which many of these students come. While they may be articulate, well dressed and fluent in English, they were soundly out-voted in the secrecy of the ballot box.

In general, Ahmadinejad did very well in the oil and chemical producing provinces. This may have be a reflection of the oil workers’ opposition to the ‘reformist’ program, which included proposals to ‘privatize’ public enterprises. Likewise, the incumbent did very well along the border provinces because of his emphasis on strengthening national security from US and Israeli threats in light of an escalation of US-sponsored cross-border terrorist attacks from Pakistan and Israeli-backed incursions from Iraqi Kurdistan, which have killed scores of Iranian citizens. Sponsorship and massive funding of the groups behind these attacks is an official policy of the US from the Bush Administration, which has not been repudiated by President Obama; in fact it has escalated in the lead-up to the elections.

What Western commentators and their Iranian protégés have ignored is the powerful impact which the devastating US wars and occupation of Iraq and Afghanistan had on Iranian public opinion: Ahmadinejad’s strong position on defense matters contrasted with the pro-Western and weak defense posture of many of the campaign propagandists of the opposition.

The great majority of voters for the incumbent probably felt that national security interests, the integrity of the country and the social welfare system, with all of its faults and excesses, could be better defended and improved with Ahmadinejad than with upper-class technocrats supported by Western-oriented privileged youth who prize individual life styles over community values and solidarity.

The demography of voting reveals a real class polarization pitting high income, free market oriented, capitalist individualists against working class, low income, community based supporters of a ‘moral economy’ in which usury and profiteering are limited by religious precepts. The open attacks by opposition economists of the government welfare spending, easy credit and heavy subsidies of basic food staples did little to ingratiate them with the majority of Iranians benefiting from those programs. The state was seen as the protector and benefactor of the poor workers against the ‘market’, which represented wealth, power, privilege and corruption. The Opposition’s attack on the regime’s ‘intransigent’ foreign policy and positions ‘alienating’ the West only resonated with the liberal university students and import-export business groups. To many Iranians, the regime’s military buildup was seen as having prevented a US or Israeli attack.

The scale of the opposition’s electoral deficit should tell us is how out of touch it is with its own people’s vital concerns. It should remind them that by moving closer to Western opinion, they removed themselves from the everyday interests of security, housing, jobs and subsidized food prices that make life tolerable for those living below the middle class and outside the privileged gates of Tehran University.

Amhadinejad’s electoral success, seen in historical comparative perspective should not be a surprise. In similar electoral contests between nationalist-populists against pro-Western liberals, the populists have won. Past examples include Peron in Argentina and, most recently, Chavez of Venezuela, Evo Morales in Bolivia and even Lula da Silva in Brazil, all of whom have demonstrated an ability to secure close to or even greater than 60% of the vote in free elections. The voting majorities in these countries prefer social welfare over unrestrained markets, national security over alignments with military empires.

The consequences of the electoral victory of Ahmadinejad are open to debate. The US may conclude that continuing to back a vocal, but badly defeated, minority has few prospects for securing concessions on nuclear enrichment and an abandonment of Iran’s support for Hezbollah and Hamas. A realistic approach would be to open a wide-ranging discussion with Iran, and acknowledging, as Senator Kerry recently pointed out, that enriching uranium is not an existential threat to anyone. This approach would sharply differ from the approach of American Zionists, embedded in the Obama regime, who follow Israel’s lead of pushing for a preemptive war with Iran and use the specious argument that no negotiations are possible with an ‘illegitimate’ government in Tehran which ‘stole an election’.

Recent events suggest that political leaders in Europe, and even some in Washington, do not accept the Zionist-mass media line of ‘stolen elections’. The White House has not suspended its offer of negotiations with the newly re-elected government but has focused rather on the repression of the opposition protesters (and not the vote count). Likewise, the 27 nation European Union expressed ‘serious concern about violence’ and called for the “aspirations of the Iranian people to be achieved through peaceful means and that freedom of expression be respected” (Financial Times June 16, 2009 p.4). Except for Sarkozy of France, no EU leader has questioned the outcome of the voting.

The wild card in the aftermath of the elections is the Israeli response: Netanyahu has signaled to his American Zionist followers that they should use the hoax of ‘electoral fraud’ to exert maximum pressure on the Obama regime to end all plans to meet with the newly re-elected Ahmadinejad regime.

Paradoxically, US commentators (left, right and center) who bought into the electoral fraud hoax are inadvertently providing Netanyahu and his American followers with the arguments and fabrications: Where they see religious wars, we see class wars; where they see electoral fraud, we see imperial destabilization.
Blogg listad på Bloggtoppen.se


Irakiska motståndet i Stockholm: Vem rapporterar?

april 25, 2009

Nu har ett av de viktigaste mötena i Sverige på senare år avslutats.

Framstående representanter för irakiernas motståndskamp – däribland en person som talar för en av de allra största grupperna, Muslimska lärdes förbund (AMSI, Association of Muslim Scholars in Iraq) – deltog.

Vilka medier kommer att skriva eller rapportera om detta möte?

Att den absoluta majoriteten av alla irakier önskar USA-alliansen ut ur Irak, och att flertalet dessutom stödjer militära attacker riktade mot ockupationsmakten, borde kanske intressera någon?
Eller ska vi bara få ta del av Washingtons, EU:s, NATO:s och ”världssamfundets” version av vad som händer i Irak?

Vad irakierna själva säger och tycker är uppenbarligen mer eller mindre ointressant.
Sådan är imperialismen.

Om mötet:
http://www.abfstockholm.se/kalendarium/Ockupationens_nya_ansikte/index.htm

Ockupationens nya ansikte
– vad väntar Irak?

Fyra framstående representanter för den majoritet irakier som är emot lydregimen i Bagdad kommer till Sverige för att tala om Irak idag och om den framtid som väntar de närmaste åren.

De inbjudna är bemyndigade att tala för den religiösa, militära, politiska, sociala och klanorganiserade oppositionen mot ockupationen och den av USA installerade regimen. De är också vittnen till de gångna sex årens massakrer och illdåd, fångläger, ockupationens ”politiska process”, motståndet, korruptionen, de etniska rensningarna etc.

Seminarium lördag 25 april, kl 12-16, entré 100:-, Sandlersalen, plan 1

Presskonferens torsdag 23 april, kl 13-14, konferensummet, plan 2

Plats: ABF Sveavägen 41 Stockholm.

För ytterligare information, kontakta:
Eftikhar Hashem Al Husayni e.alhusainy@yahoo.com eller
Snorre Lindqvist snorre_lindquist@hotmail.com

Arrangörer: Irakisk Informations Service IRIS, Foro Latinamericano och ABF Stockholm.

Inbjudna till konferensen:

Mohammad Bashar Al-Faidhi, talesman för the Association of Muslim Scholars in Iraq (AMSI), som fördömmer den nya regimen och konstitutionen som illegitim. Medverkade via internet i seminariet ”Irak, Palestina, Afghanistan – samma ockupation” på ABF 18 mars 2007. Se dokumentation på: http://libertas.se/seminariedokumentation/

Saifaldin Al-Okidi, välkänd general i Iraks förra armé. Har varit ockupationsmaktens fånge och kan vittna om övergreppen mot humanitär rätt.

Mohammad Hassan Khaluf, borgmästare i Falluja under ockupationens första skede.

Raad Nassir Al-Adhami, politiker och ledare för gruppen ”Loyalty to Iraq” som bildades för de senaste parlamentsvalen, men som drog sig tillbaka med skälet att amerikanerna var emot ett riktigt och rättvist val.


Historien om hur ’Stoppa matchen–kampanjen’ oskadliggjordes av en reformistisk sekt med en dold agenda

mars 18, 2009

Av: ”Minoriteten inom Stoppa matchen-nätverket”

 
Blogglista.se

Resultatet var i själva verket givet på förhand. Så snart nyheten kom ut att ”Kommunistiska” partiet tagit initiativet till, och ställt sig självt i spetsen för en rörelse för att stoppa matchen insåg alla som vet något om detta parti och dess praktik att det hela skulle sluta i ett fiasko.

 

Vi anser att KPs återkommande hyckleri måste föras upp i ljuset: KP använder sig av en medveten splittringsstrategi för att profilera sig själva. KP:s argument om varför icke-våld (på hemmaplan) är så viktigt brukar låta ungefär så här:
”Våldsverkarna förstörde vår manifestation och drog därigenom fokus från sakfrågan.”

För säkerhets skull, som om man inte riktigt litade på att slaskpressen skulle göra jobbet ordenligt, gick i det här fallet KP själva medvetet ut och riktade fokus på frågan om ”våld”, för att i vanlig ordning kunna profilera sig som seriösa opinionsbildare och palestinavänner i motsats till alla andra som ”bara kommit för att slåss och förstöra”.

 

(KPs syn på våld och militans har f.ö. specifikt kännetecken: militansen ökar direkt proportionellt med avståndet i kilometer från Sverige. I Sverige är militansen noll som vi snart ska se. KP har alltså ingenting emot våld, bara det utövas på säkert avstånd. Om det utövas mycket långt bort är KP mycket militant. Det är ett av denna sekts särdrag att vara militant på andras bekostnad.)

 

 

1. Förarbetet:

 

 

Vi tog upp den grundläggande frågan redan under ett första förberedande möte hos Palestinska föreningen i mitten av januari: ”När ni säger att vi ska stoppa matchen, menar ni det då bokstavligt eller är det bara en propagandistisk paroll som betyder att vi kräver av någon annan (regeringen, kommunen, tennisförbundet etc.) att de ska stoppa matchen?”

 

Reaktionen var en sorts mumlande, nickande samförstånd om att det betydde att matchen om så blev nödvändigt skulle stoppas av oss själva, s.a.s. rent handgripligt eller med andra lämpliga metoder. Ingen av de närvarande organisationerna hade någon invändning eller reserverade sig mot detta. I detta läge hade t.ex. VSF planer på konfrontativt icke-våld, rörliga blockader och civil olydnad. Vi i ”minoriteten” inser så här i efterhand att vi mycket mer aktivt borde ha stött VSFs linje vid den tidpunkten.

 

De latenta motsättningarna inom nätverket kom i dagen på ett möte den 25 jan. då ”minoriteten” – som på just det mötet befann sig i majoritet – lyckades stryka en formulering om obligatoriskt icke-våld för att stoppa matchen. VSF som föreslog denna skrivning motiverade det med taktiska skäl: man trodde att man kunde ”köpa tid” för att kunna komma undan det de frågor om våld som alla visste var det första media skulle fråga om. Vi menade att det var övertaktiskt, att vi inte så enkelt kommer undan de borgerliga media: de har ändå problemformuleringsprivilegiet. Vi förespråkade i stället ”diversity of action”. Att stryka skrivningen var dessutom en förutsättning för att de autonoma grupperna skulle kunna fortsätta delta i nätverket vilket de tydligt gjorde klart under mötet.

 

På detta möte avslöjades också KPs verkliga inställning till den stolta parollen ”Stoppa matchen”, vilken de ditintills hade dolt. Argument som: ”det förstår ni väl att vi inte kan stoppa matchen” visade att det hela inte alls var allvarligt menat. Att det från deras sida bara var frasradikalism typisk för småborgerliga rörelser:

 

”Den smattrande ouvertyren, som för­kunnade kampen, går över i en försagd morrning, så snart kampen skall börja, skådespelarna slutar att ta sig själva au sérieux [på allvar] och handlingen faller fullständigt samman som en luftfylld ballong som man sticker hål på med en nål.”

(Marx)

 

Vid följande nätverksmöten kom våldsfrågan återigen på dagordningen. VSF och KP, med stöd av (s) m.fl. ville inte acceptera att det inte sades något om våld och icke-våld i plattformen och fick efter diskussioner igenom att ”nätverket ska verka i en anda av icke-våld”. Detta fördes dock inte in i plattformen. Vi var nu redan ett stycke in i februari och det stod klart för alla parter att dessa ständiga diskussioner och andra liknande som säkert skulle komma upp hämmade det praktiska arbetet. De autonoma grupperna som – baserat på tidigare dåliga erfarenheter – redan från början varit ytterst misstänksamma till samarbetet, lämnade därför nätverket för att kunna agera friare, till belåtenhet för speciellt KP som naturligtvis aldrig hade velat ha med dem. I och med detta försvann också alla möjligheter till konfrontativt icke-våld, typ G13, eftersom de autonoma var den enda gruppering som var tillräckligt stor och som hade tillräcklig styrka och erfarenhet för att kunna utgöra spjutspetsen vid den typen av aktioner. Även flera personer som tillhörde ”minoriteten” slutade att närvara på nätverksmötena.

 

När ”Stoppa matchen” –nätverket nu hade sumpat sina möjligheter att göra något konkret på lördagen — det enda som stod på programmet var en vanlig demonstration – spred sig det allmänna förfallet också till fredagens aktiviteter. När ISM-aktivister som ville ha nätverkets stöd för icke-våldsaktioner/civil olydnad på fredagen, vilket naturligtvis de som var kvar från ”minoriteten” ställde upp på, fick de av KP/RKU samt en person tillhörande högerfalangen inom (v)-Malmö  höra argument som: ”vi kan inte göra något som är olagligt”, ”vi kan inte ställa oss bakom sådant, vi vet ju inte vad det går ut på”. När det nämndes som exempel att kedja fast sig vid grindarna avfärdades det med att ”det finns risk att det urartar” och det ”skulle kunna leda till konfrontation med polisen, och det skulle motverka våra syften”

ISM-aktivisterna lyssnade med avsky till denna ängsliga legalism och beslöt därefter att arrangera sina aktiviteter utanför nätverket.

 

Mediagruppen gjorde ett bra arbete för att sprida ”Stoppa matchen” –kampanjens oklara budskap i borgerliga media men fångades snart i dessas egen dramaturgi, grundad som den är på våldsspekulationer och sensationslystnad. (I detta fall blev man dessutom tvungen att lägga ned mycket energi på att försvara kampanjen mot de anklagelser om antisemitism som kommer som ett brev på posten så snart det s.k. Israel är inblandat.) Man förmådde inte helt att stå emot och det var i detta sammanhang som snacket om ”folkfest” uppstod för att ytterligare blidka borgerliga media. Vi undrar: vad fanns att fira? Att staten ”Israels” representanter spelade sin match och vi inte gjorde något för att förhindra det? ”Folkfesten” hade i vart fall inte förankrats på något nätverksmöte men den kom att leva vidare ända upp på scenen på lördagen. Dessutom använde sig KP helt på egen hand av borgarmedia för att förtala och ta avstånd från det autonoma nätverket i en artikel i SkD 19 febr. De få av ”minoriteten” som fanns kvar protesterade kraftigt men ”majoritetens” lama reaktion mot detta osolidariska beteende var i huvudsak av typen ”jaja men nu ska vi inte bråka”.

 

2. Lördagen:

 

”Det jäser under storstadssveriges yta och de motsättningar som samlas under den är i grunden antagonistiska – de kan inte önskas bort.”

(Jorge Capelán i ’Internationalen’, 13 mars 2009)

 

Vi har inget att speciellt att säga om demonstrationen, den förflöt fredligt precis som det autonoma nätverket hade lovat, trots en del provokationer från polisen och tack vare att folk inom demogruppen lyckades förhindra KPs manipulationer. KP ville nämligen placera det autonoma blocket sist i demonstrationen med den uttalade avsikten att ”det blir lättare för polisen att skära av dem”, vilket med säkerhet hade lett till rejäla kravaller i centrala Malmö.

 

Trots att de materiella förutsättningarna för att kunna stoppa matchen hade försvunnit genom ”Stoppa matchen” –nätverkets svek var det autonoma nätverket tvunget att göra något. De måste göra något för att inte framstå som lika ynkliga.

 

De autonoma gjorde också precis som de sagt när deras block kom fram till stadion: det hade till och med stått i tidningen vad de i princip skulle göra (City 4 mars). Eftersom polisen har den dåliga vanan att ställa sig i vägen leder detta naturligtvis till en konfrontation. Och en mindre konfrontation blev det under c. 20-30 minuter, det kan knappast ens kallas kravaller.

 

Långt innan lördagen visste alla att det skulle bli någon form av konfrontation med polisen fastän delar av nätverkets majoritet i efterhand låtsats bli överraskade, spelat förtrytsamma och indignerade som det anstår ansvarsfulla medborgare.

 

Så vi undrar varför nätverkets majoritet är så upprörd. Kanske för att de visste vad som skulle hända men försöker dra sig undan allt ansvar för det? De kunde ju ha flyttat ”folkfesten” till t.ex. Pildammsparken i stället, på betryggande avstånd från stadion. Det hade ju inte spelat någon roll var någonstans ”folkfesten” ägde rum när man ändå inte tänkte göra något för att stoppa matchen. ”Folkfesten” hade lika gärna kunnat hållas på GA-torg.

 

Under det att ”festen” pågick utgick från konferencieren på scenen en del märkliga order – han trodde tydligen att han hade rätt att ge order till det andra nätverket – och påståenden   av typen ”polisen är här för att hjälpa oss”, ”polisen är våra vänner” o.s.v. vilket uppenbarligen är rena lögner som ger ett bisarrt intryck speciellt när de uttalas i Malmö. De mottogs inte heller med någon vidare entusiasm av den stora folkmassan. Liknande uttalanden hade f.ö. tidigare förekommit i media och vi hyser inget agg mot konferencieren för detta. Vi ser det bara som ett resultat av politisk oerfarenhet och manipulation från de politiska krafter han omgav sig med.

 

Betydligt allvarligare är det med de demovakter som försökte hindra folk från att fly från polisen, slog mot dem och försökte dra av deras maskeringar, och likaså de som ställde sig framför polislinjen och polisfordonen. De senare ställde upp sig för att skydda den härskande klassens våldsapparat. De ställde sig på den härskande klassens sida. Vi har bra bilder som visar dessa personer där de står ”till sin eviga skam och vanära” och vi vet vilka organisationer de tillhör.

 

Efter att tillställningen avslutats omhändertogs på John Ericsons väg bortåt 90 personer enl. PL§13. Dessa ”selekterades” vilket innebar att personer med ”svenskt” utseende släpptes medan de med ”invandrarutseende” bussades till Malmös utkanter.

 

Röken från bengalerna hade knappt hunnit skingras förrän KP åter var ute i borgarpressen för att utså split inom solidaritetsrörelsen för Palestina (SkD 11/3). Denna gång genom att anklaga vänsterpartiet för feghet eftersom en ledande v-partist i Malmö i en intervju tyckt att det var bättre att ha en dialog med den autonoma rörelsen än att ”ta avstånd” från den.

KP tar själva alltid ”avstånd” och deltar ofta i slaskpressens och de reaktionära ledarskribenternas och krönikörernas hets mot radikala vänstergrupper. KP kallar detta ”att vara modig”.

 

Till slut vill vi hylla de ungdomar som slagits mot polisen i Rosengård, vid Stadion och på alla andra ställen i Malmö med följande citat från Friedrich Engels:

 

 

”Polisen har öppnat ett riktigt lysande område för vårt folk: den ständiga och oavbrutna kampen mot polisen själv. [. . .] Och jag ser denna kamp som mycket nyttig under omständigheterna. Framför allt håller den föraktet för fienden levande bland våra ungdomar.[. . .] Det finns mycket ruttenhet bland de s.k. ledarna men jag har fullständigt förtroende för våra massor, och vad de saknar i fråga om revolutionär tradition håller de på att skaffa sig mer och mer genom detta lilla krig mot polisen.”

  

Blogglista.se