Iran: Bluffmakeri kring ”stulet val”

juni 27, 2009

Blogg listad på
James Petras commenting on the recent Iranian elections, concluded June 12th, 2009.

The Iraq Committee in Lund – Irakkommittén i Lund – publishes this article for the sake of discussion and debate. We have not voted for an official position on the matter.
We do, however, find the article interesting.

An abstract,

”The demography of voting reveals a real class polarization pitting high income, free market oriented, capitalist individualists against working class, low income, community based supporters of a ‘moral economy’ in which usury and profiteering are limited by religious precepts.”

/The Iraq Committee in Lund (Irakkommittén i Lund)

This post in English, since it is written in La Paz, Bolivia.
Certain Swedish letters with diacritics absent on keyboard.

Iranian Elections: The ‘Stolen Elections’ Hoax

There is hardly any election, in which the White House has a significant stake, where the electoral defeat of the pro-US candidate is not denounced as illegitimate by the entire political and mass media elite.

. – 18.06.09

“Change for the poor means food and jobs, not a relaxed dress code or mixed recreation…Politics in Iran is a lot more about class war than religion.”
Financial Times Editorial, June 15 2009


There is hardly any election, in which the White House has a significant stake, where the electoral defeat of the pro-US candidate is not denounced as illegitimate by the entire political and mass media elite. In the most recent period, the White House and its camp followers cried foul following the free (and monitored) elections in Venezuela and Gaza, while joyously fabricating an ‘electoral success’ in Lebanon despite the fact that the Hezbollah-led coalition received over 53% of the vote.

The recently concluded, June 12, 2009 elections in Iran are a classic case: The incumbent nationalist-populist President Mahmoud Ahmadinejad (MA) received 63.3% of the vote (or 24.5 million votes), while the leading Western-backed liberal opposition candidate Hossein Mousavi (HM) received 34.2% or (3.2 million votes). Iran’s presidential election drew a record turnout of more than 80% of the electorate, including an unprecedented overseas vote of 234,812, in which HM won 111,792 to MA’s 78,300. The opposition led by HM did not accept their defeat and organized a series of mass demonstrations that turned violent, resulting in the burning and destruction of automobiles, banks, public building and armed confrontations with the police and other authorities. Almost the entire spectrum of Western opinion makers, including all the major electronic and print media, the major liberal, radical, libertarian and conservative web-sites, echoed the opposition’s claim of rampant election fraud.

Neo-conservatives, libertarian conservatives and Trotskyites joined the Zionists in hailing the opposition protestors as the advance guard of a democratic revolution. Democrats and Republicans condemned the incumbent regime, refused to recognize the result of the vote and praised the demonstrators’ efforts to overturn the electoral outcome. The New York Times, CNN, Washington Post, the Israeli Foreign Office and the entire leadership of the Presidents of the Major American Jewish Organizations called for harsher sanctions against Iran and announced Obama’s proposed dialogue with Iran as ‘dead in the water’.

The Electoral Fraud Hoax

Western leaders rejected the results because they ‘knew’ that their reformist candidate could not lose…For months they published daily interviews, editorials and reports from the field ‘detailing’ the failures of Ahmadinejad’s administration; they cited the support from clerics, former officials, merchants in the bazaar and above all women and young urbanites fluent in English, to prove that Mousavi was headed for a landslide victory. A victory for Mousavi was described as a victory for the ‘voices of moderation’, at least the White House’s version of that vacuous cliché. Prominent liberal academics deduced the vote count was fraudulent because the opposition candidate, Mousavi, lost in his own ethnic enclave among the Azeris. Other academics claimed that the ‘youth vote’ – based on their interviews with upper and middle-class university students from the neighborhoods of Northern Tehran were overwhelmingly for the ‘reformist’ candidate.

What is astonishing about the West’s universal condemnation of the electoral outcome as fraudulent is that not a single shred of evidence in either written or observational form has been presented either before or a week after the vote count. During the entire electoral campaign, no credible (or even dubious) charge of voter tampering was raised. As long as the Western media believed their own propaganda of an immanent victory for their candidate, the electoral process was described as highly competitive, with heated public debates and unprecedented levels of public activity and unhindered by public proselytizing. The belief in a free and open election was so strong that the Western leaders and mass media believed that their favored candidate would win.

The Western media relied on its reporters covering the mass demonstrations of opposition supporters, ignoring and downplaying the huge turnout for Ahmadinejad. Worse still, the Western media ignored the class composition of the competing demonstrations – the fact that the incumbent candidate was drawing his support from the far more numerous poor working class, peasant, artisan and public employee sectors while the bulk of the opposition demonstrators was drawn from the upper and middle class students, business and professional class.

Moreover, most Western opinion leaders and reporters based in Tehran extrapolated their projections from their observations in the capital – few venture into the provinces, small and medium size cities and villages where Ahmadinejad has his mass base of support. Moreover the opposition’s supporters were an activist minority of students easily mobilized for street activities, while Ahmadinejad’s support drew on the majority of working youth and household women workers who would express their views at the ballot box and had little time or inclination to engage in street politics.

A number of newspaper pundits, including Gideon Rachman of the Financial Times, claim as evidence of electoral fraud the fact that Ahmadinejad won 63% of the vote in an Azeri-speaking province against his opponent, Mousavi, an ethnic Azeri. The simplistic assumption is that ethnic identity or belonging to a linguistic group is the only possible explanation of voting behavior rather than other social or class interests. A closer look at the voting pattern in the East-Azerbaijan region of Iran reveals that Mousavi won only in the city of Shabestar among the upper and the middle classes (and only by a small margin), whereas he was soundly defeated in the larger rural areas, where the re-distributive policies of the Ahmadinejad government had helped the ethnic Azeris write off debt, obtain cheap credits and easy loans for the farmers. Mousavi did win in the West-Azerbaijan region, using his ethnic ties to win over the urban voters. In the highly populated Tehran province, Mousavi beat Ahmadinejad in the urban centers of Tehran and Shemiranat by gaining the vote of the middle and upper class districts, whereas he lost badly in the adjoining working class suburbs, small towns and rural areas.

The careless and distorted emphasis on ‘ethnic voting’ cited by writers from the Financial Times and New York Times to justify calling Ahmadinejad ‘s victory a ‘stolen vote’ is matched by the media’s willful and deliberate refusal to acknowledge a rigorous nationwide public opinion poll conducted by two US experts just three weeks before the vote, which showed Ahmadinejad leading by a more than 2 to 1 margin – even larger than his electoral victory on June 12. This poll revealed that among ethnic Azeris, Ahmadinejad was favored by a 2 to 1 margin over Mousavi, demonstrating how class interests represented by one candidate can overcome the ethnic identity of the other candidate (Washington Post June 15, 2009). The poll also demonstrated how class issues, within age groups, were more influential in shaping political preferences than ‘generational life style’. According to this poll, over two-thirds of Iranian youth were too poor to have access to a computer and the 18-24 year olds “comprised the strongest voting bloc for Ahmadinejad of all groups” (Washington Porst June 15, 2009). The only group, which consistently favored Mousavi, was the university students and graduates, business owners and the upper middle class. The ‘youth vote’, which the Western media praised as ‘pro-reformist’, was a clear minority of less than 30% but came from a highly privileged, vocal and largely English speaking group with a monopoly on the Western media. Their overwhelming presence in the Western news reports created what has been referred to as the ‘North Tehran Syndrome’, for the comfortable upper class enclave from which many of these students come. While they may be articulate, well dressed and fluent in English, they were soundly out-voted in the secrecy of the ballot box.

In general, Ahmadinejad did very well in the oil and chemical producing provinces. This may have be a reflection of the oil workers’ opposition to the ‘reformist’ program, which included proposals to ‘privatize’ public enterprises. Likewise, the incumbent did very well along the border provinces because of his emphasis on strengthening national security from US and Israeli threats in light of an escalation of US-sponsored cross-border terrorist attacks from Pakistan and Israeli-backed incursions from Iraqi Kurdistan, which have killed scores of Iranian citizens. Sponsorship and massive funding of the groups behind these attacks is an official policy of the US from the Bush Administration, which has not been repudiated by President Obama; in fact it has escalated in the lead-up to the elections.

What Western commentators and their Iranian protégés have ignored is the powerful impact which the devastating US wars and occupation of Iraq and Afghanistan had on Iranian public opinion: Ahmadinejad’s strong position on defense matters contrasted with the pro-Western and weak defense posture of many of the campaign propagandists of the opposition.

The great majority of voters for the incumbent probably felt that national security interests, the integrity of the country and the social welfare system, with all of its faults and excesses, could be better defended and improved with Ahmadinejad than with upper-class technocrats supported by Western-oriented privileged youth who prize individual life styles over community values and solidarity.

The demography of voting reveals a real class polarization pitting high income, free market oriented, capitalist individualists against working class, low income, community based supporters of a ‘moral economy’ in which usury and profiteering are limited by religious precepts. The open attacks by opposition economists of the government welfare spending, easy credit and heavy subsidies of basic food staples did little to ingratiate them with the majority of Iranians benefiting from those programs. The state was seen as the protector and benefactor of the poor workers against the ‘market’, which represented wealth, power, privilege and corruption. The Opposition’s attack on the regime’s ‘intransigent’ foreign policy and positions ‘alienating’ the West only resonated with the liberal university students and import-export business groups. To many Iranians, the regime’s military buildup was seen as having prevented a US or Israeli attack.

The scale of the opposition’s electoral deficit should tell us is how out of touch it is with its own people’s vital concerns. It should remind them that by moving closer to Western opinion, they removed themselves from the everyday interests of security, housing, jobs and subsidized food prices that make life tolerable for those living below the middle class and outside the privileged gates of Tehran University.

Amhadinejad’s electoral success, seen in historical comparative perspective should not be a surprise. In similar electoral contests between nationalist-populists against pro-Western liberals, the populists have won. Past examples include Peron in Argentina and, most recently, Chavez of Venezuela, Evo Morales in Bolivia and even Lula da Silva in Brazil, all of whom have demonstrated an ability to secure close to or even greater than 60% of the vote in free elections. The voting majorities in these countries prefer social welfare over unrestrained markets, national security over alignments with military empires.

The consequences of the electoral victory of Ahmadinejad are open to debate. The US may conclude that continuing to back a vocal, but badly defeated, minority has few prospects for securing concessions on nuclear enrichment and an abandonment of Iran’s support for Hezbollah and Hamas. A realistic approach would be to open a wide-ranging discussion with Iran, and acknowledging, as Senator Kerry recently pointed out, that enriching uranium is not an existential threat to anyone. This approach would sharply differ from the approach of American Zionists, embedded in the Obama regime, who follow Israel’s lead of pushing for a preemptive war with Iran and use the specious argument that no negotiations are possible with an ‘illegitimate’ government in Tehran which ‘stole an election’.

Recent events suggest that political leaders in Europe, and even some in Washington, do not accept the Zionist-mass media line of ‘stolen elections’. The White House has not suspended its offer of negotiations with the newly re-elected government but has focused rather on the repression of the opposition protesters (and not the vote count). Likewise, the 27 nation European Union expressed ‘serious concern about violence’ and called for the “aspirations of the Iranian people to be achieved through peaceful means and that freedom of expression be respected” (Financial Times June 16, 2009 p.4). Except for Sarkozy of France, no EU leader has questioned the outcome of the voting.

The wild card in the aftermath of the elections is the Israeli response: Netanyahu has signaled to his American Zionist followers that they should use the hoax of ‘electoral fraud’ to exert maximum pressure on the Obama regime to end all plans to meet with the newly re-elected Ahmadinejad regime.

Paradoxically, US commentators (left, right and center) who bought into the electoral fraud hoax are inadvertently providing Netanyahu and his American followers with the arguments and fabrications: Where they see religious wars, we see class wars; where they see electoral fraud, we see imperial destabilization.
Blogg listad på


Historien om hur ’Stoppa matchen–kampanjen’ oskadliggjordes av en reformistisk sekt med en dold agenda

mars 18, 2009

Av: ”Minoriteten inom Stoppa matchen-nätverket”

Resultatet var i själva verket givet på förhand. Så snart nyheten kom ut att ”Kommunistiska” partiet tagit initiativet till, och ställt sig självt i spetsen för en rörelse för att stoppa matchen insåg alla som vet något om detta parti och dess praktik att det hela skulle sluta i ett fiasko.


Vi anser att KPs återkommande hyckleri måste föras upp i ljuset: KP använder sig av en medveten splittringsstrategi för att profilera sig själva. KP:s argument om varför icke-våld (på hemmaplan) är så viktigt brukar låta ungefär så här:
”Våldsverkarna förstörde vår manifestation och drog därigenom fokus från sakfrågan.”

För säkerhets skull, som om man inte riktigt litade på att slaskpressen skulle göra jobbet ordenligt, gick i det här fallet KP själva medvetet ut och riktade fokus på frågan om ”våld”, för att i vanlig ordning kunna profilera sig som seriösa opinionsbildare och palestinavänner i motsats till alla andra som ”bara kommit för att slåss och förstöra”.


(KPs syn på våld och militans har f.ö. specifikt kännetecken: militansen ökar direkt proportionellt med avståndet i kilometer från Sverige. I Sverige är militansen noll som vi snart ska se. KP har alltså ingenting emot våld, bara det utövas på säkert avstånd. Om det utövas mycket långt bort är KP mycket militant. Det är ett av denna sekts särdrag att vara militant på andras bekostnad.)



1. Förarbetet:



Vi tog upp den grundläggande frågan redan under ett första förberedande möte hos Palestinska föreningen i mitten av januari: ”När ni säger att vi ska stoppa matchen, menar ni det då bokstavligt eller är det bara en propagandistisk paroll som betyder att vi kräver av någon annan (regeringen, kommunen, tennisförbundet etc.) att de ska stoppa matchen?”


Reaktionen var en sorts mumlande, nickande samförstånd om att det betydde att matchen om så blev nödvändigt skulle stoppas av oss själva, s.a.s. rent handgripligt eller med andra lämpliga metoder. Ingen av de närvarande organisationerna hade någon invändning eller reserverade sig mot detta. I detta läge hade t.ex. VSF planer på konfrontativt icke-våld, rörliga blockader och civil olydnad. Vi i ”minoriteten” inser så här i efterhand att vi mycket mer aktivt borde ha stött VSFs linje vid den tidpunkten.


De latenta motsättningarna inom nätverket kom i dagen på ett möte den 25 jan. då ”minoriteten” – som på just det mötet befann sig i majoritet – lyckades stryka en formulering om obligatoriskt icke-våld för att stoppa matchen. VSF som föreslog denna skrivning motiverade det med taktiska skäl: man trodde att man kunde ”köpa tid” för att kunna komma undan det de frågor om våld som alla visste var det första media skulle fråga om. Vi menade att det var övertaktiskt, att vi inte så enkelt kommer undan de borgerliga media: de har ändå problemformuleringsprivilegiet. Vi förespråkade i stället ”diversity of action”. Att stryka skrivningen var dessutom en förutsättning för att de autonoma grupperna skulle kunna fortsätta delta i nätverket vilket de tydligt gjorde klart under mötet.


På detta möte avslöjades också KPs verkliga inställning till den stolta parollen ”Stoppa matchen”, vilken de ditintills hade dolt. Argument som: ”det förstår ni väl att vi inte kan stoppa matchen” visade att det hela inte alls var allvarligt menat. Att det från deras sida bara var frasradikalism typisk för småborgerliga rörelser:


”Den smattrande ouvertyren, som för­kunnade kampen, går över i en försagd morrning, så snart kampen skall börja, skådespelarna slutar att ta sig själva au sérieux [på allvar] och handlingen faller fullständigt samman som en luftfylld ballong som man sticker hål på med en nål.”



Vid följande nätverksmöten kom våldsfrågan återigen på dagordningen. VSF och KP, med stöd av (s) m.fl. ville inte acceptera att det inte sades något om våld och icke-våld i plattformen och fick efter diskussioner igenom att ”nätverket ska verka i en anda av icke-våld”. Detta fördes dock inte in i plattformen. Vi var nu redan ett stycke in i februari och det stod klart för alla parter att dessa ständiga diskussioner och andra liknande som säkert skulle komma upp hämmade det praktiska arbetet. De autonoma grupperna som – baserat på tidigare dåliga erfarenheter – redan från början varit ytterst misstänksamma till samarbetet, lämnade därför nätverket för att kunna agera friare, till belåtenhet för speciellt KP som naturligtvis aldrig hade velat ha med dem. I och med detta försvann också alla möjligheter till konfrontativt icke-våld, typ G13, eftersom de autonoma var den enda gruppering som var tillräckligt stor och som hade tillräcklig styrka och erfarenhet för att kunna utgöra spjutspetsen vid den typen av aktioner. Även flera personer som tillhörde ”minoriteten” slutade att närvara på nätverksmötena.


När ”Stoppa matchen” –nätverket nu hade sumpat sina möjligheter att göra något konkret på lördagen — det enda som stod på programmet var en vanlig demonstration – spred sig det allmänna förfallet också till fredagens aktiviteter. När ISM-aktivister som ville ha nätverkets stöd för icke-våldsaktioner/civil olydnad på fredagen, vilket naturligtvis de som var kvar från ”minoriteten” ställde upp på, fick de av KP/RKU samt en person tillhörande högerfalangen inom (v)-Malmö  höra argument som: ”vi kan inte göra något som är olagligt”, ”vi kan inte ställa oss bakom sådant, vi vet ju inte vad det går ut på”. När det nämndes som exempel att kedja fast sig vid grindarna avfärdades det med att ”det finns risk att det urartar” och det ”skulle kunna leda till konfrontation med polisen, och det skulle motverka våra syften”

ISM-aktivisterna lyssnade med avsky till denna ängsliga legalism och beslöt därefter att arrangera sina aktiviteter utanför nätverket.


Mediagruppen gjorde ett bra arbete för att sprida ”Stoppa matchen” –kampanjens oklara budskap i borgerliga media men fångades snart i dessas egen dramaturgi, grundad som den är på våldsspekulationer och sensationslystnad. (I detta fall blev man dessutom tvungen att lägga ned mycket energi på att försvara kampanjen mot de anklagelser om antisemitism som kommer som ett brev på posten så snart det s.k. Israel är inblandat.) Man förmådde inte helt att stå emot och det var i detta sammanhang som snacket om ”folkfest” uppstod för att ytterligare blidka borgerliga media. Vi undrar: vad fanns att fira? Att staten ”Israels” representanter spelade sin match och vi inte gjorde något för att förhindra det? ”Folkfesten” hade i vart fall inte förankrats på något nätverksmöte men den kom att leva vidare ända upp på scenen på lördagen. Dessutom använde sig KP helt på egen hand av borgarmedia för att förtala och ta avstånd från det autonoma nätverket i en artikel i SkD 19 febr. De få av ”minoriteten” som fanns kvar protesterade kraftigt men ”majoritetens” lama reaktion mot detta osolidariska beteende var i huvudsak av typen ”jaja men nu ska vi inte bråka”.


2. Lördagen:


”Det jäser under storstadssveriges yta och de motsättningar som samlas under den är i grunden antagonistiska – de kan inte önskas bort.”

(Jorge Capelán i ’Internationalen’, 13 mars 2009)


Vi har inget att speciellt att säga om demonstrationen, den förflöt fredligt precis som det autonoma nätverket hade lovat, trots en del provokationer från polisen och tack vare att folk inom demogruppen lyckades förhindra KPs manipulationer. KP ville nämligen placera det autonoma blocket sist i demonstrationen med den uttalade avsikten att ”det blir lättare för polisen att skära av dem”, vilket med säkerhet hade lett till rejäla kravaller i centrala Malmö.


Trots att de materiella förutsättningarna för att kunna stoppa matchen hade försvunnit genom ”Stoppa matchen” –nätverkets svek var det autonoma nätverket tvunget att göra något. De måste göra något för att inte framstå som lika ynkliga.


De autonoma gjorde också precis som de sagt när deras block kom fram till stadion: det hade till och med stått i tidningen vad de i princip skulle göra (City 4 mars). Eftersom polisen har den dåliga vanan att ställa sig i vägen leder detta naturligtvis till en konfrontation. Och en mindre konfrontation blev det under c. 20-30 minuter, det kan knappast ens kallas kravaller.


Långt innan lördagen visste alla att det skulle bli någon form av konfrontation med polisen fastän delar av nätverkets majoritet i efterhand låtsats bli överraskade, spelat förtrytsamma och indignerade som det anstår ansvarsfulla medborgare.


Så vi undrar varför nätverkets majoritet är så upprörd. Kanske för att de visste vad som skulle hända men försöker dra sig undan allt ansvar för det? De kunde ju ha flyttat ”folkfesten” till t.ex. Pildammsparken i stället, på betryggande avstånd från stadion. Det hade ju inte spelat någon roll var någonstans ”folkfesten” ägde rum när man ändå inte tänkte göra något för att stoppa matchen. ”Folkfesten” hade lika gärna kunnat hållas på GA-torg.


Under det att ”festen” pågick utgick från konferencieren på scenen en del märkliga order – han trodde tydligen att han hade rätt att ge order till det andra nätverket – och påståenden   av typen ”polisen är här för att hjälpa oss”, ”polisen är våra vänner” o.s.v. vilket uppenbarligen är rena lögner som ger ett bisarrt intryck speciellt när de uttalas i Malmö. De mottogs inte heller med någon vidare entusiasm av den stora folkmassan. Liknande uttalanden hade f.ö. tidigare förekommit i media och vi hyser inget agg mot konferencieren för detta. Vi ser det bara som ett resultat av politisk oerfarenhet och manipulation från de politiska krafter han omgav sig med.


Betydligt allvarligare är det med de demovakter som försökte hindra folk från att fly från polisen, slog mot dem och försökte dra av deras maskeringar, och likaså de som ställde sig framför polislinjen och polisfordonen. De senare ställde upp sig för att skydda den härskande klassens våldsapparat. De ställde sig på den härskande klassens sida. Vi har bra bilder som visar dessa personer där de står ”till sin eviga skam och vanära” och vi vet vilka organisationer de tillhör.


Efter att tillställningen avslutats omhändertogs på John Ericsons väg bortåt 90 personer enl. PL§13. Dessa ”selekterades” vilket innebar att personer med ”svenskt” utseende släpptes medan de med ”invandrarutseende” bussades till Malmös utkanter.


Röken från bengalerna hade knappt hunnit skingras förrän KP åter var ute i borgarpressen för att utså split inom solidaritetsrörelsen för Palestina (SkD 11/3). Denna gång genom att anklaga vänsterpartiet för feghet eftersom en ledande v-partist i Malmö i en intervju tyckt att det var bättre att ha en dialog med den autonoma rörelsen än att ”ta avstånd” från den.

KP tar själva alltid ”avstånd” och deltar ofta i slaskpressens och de reaktionära ledarskribenternas och krönikörernas hets mot radikala vänstergrupper. KP kallar detta ”att vara modig”.


Till slut vill vi hylla de ungdomar som slagits mot polisen i Rosengård, vid Stadion och på alla andra ställen i Malmö med följande citat från Friedrich Engels:



”Polisen har öppnat ett riktigt lysande område för vårt folk: den ständiga och oavbrutna kampen mot polisen själv. [. . .] Och jag ser denna kamp som mycket nyttig under omständigheterna. Framför allt håller den föraktet för fienden levande bland våra ungdomar.[. . .] Det finns mycket ruttenhet bland de s.k. ledarna men jag har fullständigt förtroende för våra massor, och vad de saknar i fråga om revolutionär tradition håller de på att skaffa sig mer och mer genom detta lilla krig mot polisen.”

Ohly bland kurdiska USA-vänner – vänsterpartiet mörkar politiskt ställningstagande

november 25, 2008

Svenska Dagbladets mellanösternreporter Bitte Hammargren skriver om vänsterpartiets resa till norra Irak, där Lars Ohly skall träffa de representanter för Kurdistans regionala regering som han sedan tidigare har gratulerat och stött.

Hammargren uttrycker sig på följande vis:

”Det är intressant att riksdagens mest USA-kritiske partiledare besöker Iraks mest USA-vänliga region.

Visserligen hade USA-flaggorna och bilderna av president Bush försvunnit från vanliga hem i Kurdistan när jag var där i våras.

Men kurderna i norra Irak har erbjudit USA både permanenta baser och de har – mot Bagdads vilja – klubbat igenom sin egen oljelag som öppnar dörrarna för utländska oljebolag.”

Ja, det är onekligen intressant.

Såvitt vi förstått är inte ens hela (v):s partistyrelse med på noterna.

Åtminstone tycks en viss förvirring råda.

Eva Björklund, som är suppleant i partistyrelsen, kunde således skriva på epostlistan ”v-internationell” (13 oktober 2008):

”VU kom fram till att inbjudan från KRG inte kunde antas.


Jag har hört ryktas om att resan skulle bli av i augusti, men eftersom det ännu inte finnms något politikansvar, och ingen fungerande samordningsgrupp (ISG) så vet jag inget. Så det var intressant med denna information.”

Via omvägar, nämligen via Irakkommittén i Lund – vår kommitté – får alltså en ledande medlem av partiet reda på resan blir av.

Och för världen utanför partiet väljer Lars Ohly att använda sig av en relativt liten kurdisk nättidning,, för att informera folk i gemen om en oerhört avgörande fråga. Det tycks alltså nästan som om frågan göms undan för allmänhet och partimedlemmar. Kanske upplever partiet en osäkerhet om hur man ska förhålla sig till frågan, en osäkerhet om antikrigsrärelsens hållning och en osäkerhet om hur man ska bemöta det egna partiets kadrer och aktiva. 

Det ska därför bli intressant att se om (v) väljer att överhuvudtaget skriva om resan för en bredare publik.

Än så länge finns ingen information på vänsterpartiets hemsida.

Kanske får vi därför åter leta febrilt bland mer eller mindre obskyra hemsidor som för att få reda på någonting angående (v):s politiska position i frågan?