Historien om hur ’Stoppa matchen–kampanjen’ oskadliggjordes av en reformistisk sekt med en dold agenda

mars 18, 2009

Av: ”Minoriteten inom Stoppa matchen-nätverket”

 
Blogglista.se

Resultatet var i själva verket givet på förhand. Så snart nyheten kom ut att ”Kommunistiska” partiet tagit initiativet till, och ställt sig självt i spetsen för en rörelse för att stoppa matchen insåg alla som vet något om detta parti och dess praktik att det hela skulle sluta i ett fiasko.

 

Vi anser att KPs återkommande hyckleri måste föras upp i ljuset: KP använder sig av en medveten splittringsstrategi för att profilera sig själva. KP:s argument om varför icke-våld (på hemmaplan) är så viktigt brukar låta ungefär så här:
”Våldsverkarna förstörde vår manifestation och drog därigenom fokus från sakfrågan.”

För säkerhets skull, som om man inte riktigt litade på att slaskpressen skulle göra jobbet ordenligt, gick i det här fallet KP själva medvetet ut och riktade fokus på frågan om ”våld”, för att i vanlig ordning kunna profilera sig som seriösa opinionsbildare och palestinavänner i motsats till alla andra som ”bara kommit för att slåss och förstöra”.

 

(KPs syn på våld och militans har f.ö. specifikt kännetecken: militansen ökar direkt proportionellt med avståndet i kilometer från Sverige. I Sverige är militansen noll som vi snart ska se. KP har alltså ingenting emot våld, bara det utövas på säkert avstånd. Om det utövas mycket långt bort är KP mycket militant. Det är ett av denna sekts särdrag att vara militant på andras bekostnad.)

 

 

1. Förarbetet:

 

 

Vi tog upp den grundläggande frågan redan under ett första förberedande möte hos Palestinska föreningen i mitten av januari: ”När ni säger att vi ska stoppa matchen, menar ni det då bokstavligt eller är det bara en propagandistisk paroll som betyder att vi kräver av någon annan (regeringen, kommunen, tennisförbundet etc.) att de ska stoppa matchen?”

 

Reaktionen var en sorts mumlande, nickande samförstånd om att det betydde att matchen om så blev nödvändigt skulle stoppas av oss själva, s.a.s. rent handgripligt eller med andra lämpliga metoder. Ingen av de närvarande organisationerna hade någon invändning eller reserverade sig mot detta. I detta läge hade t.ex. VSF planer på konfrontativt icke-våld, rörliga blockader och civil olydnad. Vi i ”minoriteten” inser så här i efterhand att vi mycket mer aktivt borde ha stött VSFs linje vid den tidpunkten.

 

De latenta motsättningarna inom nätverket kom i dagen på ett möte den 25 jan. då ”minoriteten” – som på just det mötet befann sig i majoritet – lyckades stryka en formulering om obligatoriskt icke-våld för att stoppa matchen. VSF som föreslog denna skrivning motiverade det med taktiska skäl: man trodde att man kunde ”köpa tid” för att kunna komma undan det de frågor om våld som alla visste var det första media skulle fråga om. Vi menade att det var övertaktiskt, att vi inte så enkelt kommer undan de borgerliga media: de har ändå problemformuleringsprivilegiet. Vi förespråkade i stället ”diversity of action”. Att stryka skrivningen var dessutom en förutsättning för att de autonoma grupperna skulle kunna fortsätta delta i nätverket vilket de tydligt gjorde klart under mötet.

 

På detta möte avslöjades också KPs verkliga inställning till den stolta parollen ”Stoppa matchen”, vilken de ditintills hade dolt. Argument som: ”det förstår ni väl att vi inte kan stoppa matchen” visade att det hela inte alls var allvarligt menat. Att det från deras sida bara var frasradikalism typisk för småborgerliga rörelser:

 

”Den smattrande ouvertyren, som för­kunnade kampen, går över i en försagd morrning, så snart kampen skall börja, skådespelarna slutar att ta sig själva au sérieux [på allvar] och handlingen faller fullständigt samman som en luftfylld ballong som man sticker hål på med en nål.”

(Marx)

 

Vid följande nätverksmöten kom våldsfrågan återigen på dagordningen. VSF och KP, med stöd av (s) m.fl. ville inte acceptera att det inte sades något om våld och icke-våld i plattformen och fick efter diskussioner igenom att ”nätverket ska verka i en anda av icke-våld”. Detta fördes dock inte in i plattformen. Vi var nu redan ett stycke in i februari och det stod klart för alla parter att dessa ständiga diskussioner och andra liknande som säkert skulle komma upp hämmade det praktiska arbetet. De autonoma grupperna som – baserat på tidigare dåliga erfarenheter – redan från början varit ytterst misstänksamma till samarbetet, lämnade därför nätverket för att kunna agera friare, till belåtenhet för speciellt KP som naturligtvis aldrig hade velat ha med dem. I och med detta försvann också alla möjligheter till konfrontativt icke-våld, typ G13, eftersom de autonoma var den enda gruppering som var tillräckligt stor och som hade tillräcklig styrka och erfarenhet för att kunna utgöra spjutspetsen vid den typen av aktioner. Även flera personer som tillhörde ”minoriteten” slutade att närvara på nätverksmötena.

 

När ”Stoppa matchen” –nätverket nu hade sumpat sina möjligheter att göra något konkret på lördagen — det enda som stod på programmet var en vanlig demonstration – spred sig det allmänna förfallet också till fredagens aktiviteter. När ISM-aktivister som ville ha nätverkets stöd för icke-våldsaktioner/civil olydnad på fredagen, vilket naturligtvis de som var kvar från ”minoriteten” ställde upp på, fick de av KP/RKU samt en person tillhörande högerfalangen inom (v)-Malmö  höra argument som: ”vi kan inte göra något som är olagligt”, ”vi kan inte ställa oss bakom sådant, vi vet ju inte vad det går ut på”. När det nämndes som exempel att kedja fast sig vid grindarna avfärdades det med att ”det finns risk att det urartar” och det ”skulle kunna leda till konfrontation med polisen, och det skulle motverka våra syften”

ISM-aktivisterna lyssnade med avsky till denna ängsliga legalism och beslöt därefter att arrangera sina aktiviteter utanför nätverket.

 

Mediagruppen gjorde ett bra arbete för att sprida ”Stoppa matchen” –kampanjens oklara budskap i borgerliga media men fångades snart i dessas egen dramaturgi, grundad som den är på våldsspekulationer och sensationslystnad. (I detta fall blev man dessutom tvungen att lägga ned mycket energi på att försvara kampanjen mot de anklagelser om antisemitism som kommer som ett brev på posten så snart det s.k. Israel är inblandat.) Man förmådde inte helt att stå emot och det var i detta sammanhang som snacket om ”folkfest” uppstod för att ytterligare blidka borgerliga media. Vi undrar: vad fanns att fira? Att staten ”Israels” representanter spelade sin match och vi inte gjorde något för att förhindra det? ”Folkfesten” hade i vart fall inte förankrats på något nätverksmöte men den kom att leva vidare ända upp på scenen på lördagen. Dessutom använde sig KP helt på egen hand av borgarmedia för att förtala och ta avstånd från det autonoma nätverket i en artikel i SkD 19 febr. De få av ”minoriteten” som fanns kvar protesterade kraftigt men ”majoritetens” lama reaktion mot detta osolidariska beteende var i huvudsak av typen ”jaja men nu ska vi inte bråka”.

 

2. Lördagen:

 

”Det jäser under storstadssveriges yta och de motsättningar som samlas under den är i grunden antagonistiska – de kan inte önskas bort.”

(Jorge Capelán i ’Internationalen’, 13 mars 2009)

 

Vi har inget att speciellt att säga om demonstrationen, den förflöt fredligt precis som det autonoma nätverket hade lovat, trots en del provokationer från polisen och tack vare att folk inom demogruppen lyckades förhindra KPs manipulationer. KP ville nämligen placera det autonoma blocket sist i demonstrationen med den uttalade avsikten att ”det blir lättare för polisen att skära av dem”, vilket med säkerhet hade lett till rejäla kravaller i centrala Malmö.

 

Trots att de materiella förutsättningarna för att kunna stoppa matchen hade försvunnit genom ”Stoppa matchen” –nätverkets svek var det autonoma nätverket tvunget att göra något. De måste göra något för att inte framstå som lika ynkliga.

 

De autonoma gjorde också precis som de sagt när deras block kom fram till stadion: det hade till och med stått i tidningen vad de i princip skulle göra (City 4 mars). Eftersom polisen har den dåliga vanan att ställa sig i vägen leder detta naturligtvis till en konfrontation. Och en mindre konfrontation blev det under c. 20-30 minuter, det kan knappast ens kallas kravaller.

 

Långt innan lördagen visste alla att det skulle bli någon form av konfrontation med polisen fastän delar av nätverkets majoritet i efterhand låtsats bli överraskade, spelat förtrytsamma och indignerade som det anstår ansvarsfulla medborgare.

 

Så vi undrar varför nätverkets majoritet är så upprörd. Kanske för att de visste vad som skulle hända men försöker dra sig undan allt ansvar för det? De kunde ju ha flyttat ”folkfesten” till t.ex. Pildammsparken i stället, på betryggande avstånd från stadion. Det hade ju inte spelat någon roll var någonstans ”folkfesten” ägde rum när man ändå inte tänkte göra något för att stoppa matchen. ”Folkfesten” hade lika gärna kunnat hållas på GA-torg.

 

Under det att ”festen” pågick utgick från konferencieren på scenen en del märkliga order – han trodde tydligen att han hade rätt att ge order till det andra nätverket – och påståenden   av typen ”polisen är här för att hjälpa oss”, ”polisen är våra vänner” o.s.v. vilket uppenbarligen är rena lögner som ger ett bisarrt intryck speciellt när de uttalas i Malmö. De mottogs inte heller med någon vidare entusiasm av den stora folkmassan. Liknande uttalanden hade f.ö. tidigare förekommit i media och vi hyser inget agg mot konferencieren för detta. Vi ser det bara som ett resultat av politisk oerfarenhet och manipulation från de politiska krafter han omgav sig med.

 

Betydligt allvarligare är det med de demovakter som försökte hindra folk från att fly från polisen, slog mot dem och försökte dra av deras maskeringar, och likaså de som ställde sig framför polislinjen och polisfordonen. De senare ställde upp sig för att skydda den härskande klassens våldsapparat. De ställde sig på den härskande klassens sida. Vi har bra bilder som visar dessa personer där de står ”till sin eviga skam och vanära” och vi vet vilka organisationer de tillhör.

 

Efter att tillställningen avslutats omhändertogs på John Ericsons väg bortåt 90 personer enl. PL§13. Dessa ”selekterades” vilket innebar att personer med ”svenskt” utseende släpptes medan de med ”invandrarutseende” bussades till Malmös utkanter.

 

Röken från bengalerna hade knappt hunnit skingras förrän KP åter var ute i borgarpressen för att utså split inom solidaritetsrörelsen för Palestina (SkD 11/3). Denna gång genom att anklaga vänsterpartiet för feghet eftersom en ledande v-partist i Malmö i en intervju tyckt att det var bättre att ha en dialog med den autonoma rörelsen än att ”ta avstånd” från den.

KP tar själva alltid ”avstånd” och deltar ofta i slaskpressens och de reaktionära ledarskribenternas och krönikörernas hets mot radikala vänstergrupper. KP kallar detta ”att vara modig”.

 

Till slut vill vi hylla de ungdomar som slagits mot polisen i Rosengård, vid Stadion och på alla andra ställen i Malmö med följande citat från Friedrich Engels:

 

 

”Polisen har öppnat ett riktigt lysande område för vårt folk: den ständiga och oavbrutna kampen mot polisen själv. [. . .] Och jag ser denna kamp som mycket nyttig under omständigheterna. Framför allt håller den föraktet för fienden levande bland våra ungdomar.[. . .] Det finns mycket ruttenhet bland de s.k. ledarna men jag har fullständigt förtroende för våra massor, och vad de saknar i fråga om revolutionär tradition håller de på att skaffa sig mer och mer genom detta lilla krig mot polisen.”

  

Blogglista.se


Pengar till Palestina – Länge leve motståndet!

januari 9, 2009

al-aqsa