Irakisk InformationsService – äntligen ny hemsida!

april 8, 2010

Irakisk InformationsService – IRIS – har äntligen publicerat en bra och viktig hemsida

Bland det rika materialet av information om Irak återfinns till exempel ”Visste du att?” under hemsidans högerkolumn.

Vi blir som läsare informerade om att Irak har en effektiv och hårt kämpande motståndsrörelse, att motståndets grupper håller på att enas, att Iraks nuvarande regim är en regelrätt quislingregim, att Irak före krigen som påbörjades 1991 och 2003 var Mellanösterns stora välfärdsstat et cetera, et cetera. Att genom kortare förklaringar belysa Iraks och imperialismens förhållanden, i punktform som IRIS här gör, är ett pedagogiskt och effektivt sätt att nå ut även till de människor i Sverige som inte vet vidare mycket om Irak. Som en del av oss som varit delaktiga i Irakrörelsen lite längre mycket väl vet, så gäller ju detta – alltså bristen på kunskaper – tyvärr även delar av den rörelse som traditionellt och historiskt intresserat sig för antiimperialism, nämligen den politiska vänstern.

Kan man därför hoppas att vänsterpartister, socialdemokrater på vänsterkanten, vänstersossar utanför SAP och vacklande figurer i partier som Socialistiska Partiet och SAC faktiskt tar sig tid att undersöka vad Irakfrågan handlar om, istället för att enbart reproducera dominerande och imperialistisk medias floskler om motståndet som ett sammelsurium av ”religiös sekterism” och ”vansinnesdåd mot civilpersoner”? Nu har nämligen ytterligare en bra informationskälla blivit tillgänglig, en hemsida som drivs av människor med goda kontakter till bland andra Muslimska lärdes förbund, så i längden blir det svårt för pro-imperialistisk vänster att skylla på ”okunskap” i Irakfrågan.

Imperievänsterister som Dick Forslund, IKP-hyllaren Daniel Sestrajcic och en av PUK:s bästa vänner i Sverige, Berîvan Öngörur , får det svårare att i framtiden uttrycka sitt hat mot irakiernas motstånd mot USA-imperialismen, eftersom detta svartmålande av Al-Muqawama Iraqyia – Motståndsrörelsen – blir alltmer uppenbart lögnaktigt ju mer information den svenska allmänheten får tillgång till.

IRIS fina hemsida dokumenterar främst – men såklart inte bara – vad Muslimska lärdes förbund (AMSI) och deras allierade eller närstående motståndsgrupper uttalar. Om folk är intresserade av även andra, lite mer sekulära delar av motståndet, så rekommenderar vi i Irakkommittén i Lund läsarna att också ta del av information från till exempel Folkets union/Folkets enhet, även kallat Iraks Kommunistiska Parti – Folkets union (inte att förväxla med det förrädiska Iraks Kommunistiska Parti), IKP-Centralkommandot (se t.ex. Haifa Zangana, tidigare medlem, eller en hemsida för partiets Londonkontor, som förvisso inte är lika uttalade ockupationsmotståndare som partiets Bagdadavdelning som samarbetar med IKP-Folkets union, Iraks Patriotiska Allians och Baath; Bagdadkontoret saknar dock hemsida tyvärr), Baath eller den till Baath närstående Nakshabandiaarmén.

Annonser

Det irakiska motståndet talar ut

december 23, 2009

Vi har fått ytterligare material kring mötet med det irakiska motståndet i Stockholm 25 april, 2009 (om mötet, se också inlägget nedanför detta). IRIS – Irakisk InformationsService – gjorde en intervju av Dr. Mohammad Bashir al-Faidhi från AMSI dagen innan seminariet.

Dessutom har seminariet dokumenterats. De olika talarnas anföranden har skrivits ner.

Således kan vi läsa vad just Al-Faidhi (al-Faidi) – som är officiell talesperson för Muslimska lärdes förbund (AMSI) – sade under seminariet. I sitt ganska omfattande tal redogör han för bland annat Europa i relation till Irak, det så kallade ”al-Qaida i Mesopotamien” (AQM) eller ”Islamiska Staten i Irak” (ISI) som splittrar och försvagar motståndet till exempel genom attacker mot oskyldiga civilpersoner. Han redogör också för den oerhörda grymhet och förödelse som USA-alliansens ockupation har fört med sig.

Den tidigare generalen i Iraks armé, Saifaldin al-Okidi, menar att den nuvarande irakiska armén – förutom att vara illegitim – även är baserad på religiös sekterism. Det finns också kopplingar till Irans underrättelsetjänst inom dagens armé, menar al-Okidi.

Mohammad Hassan Khaluf var borgmästare under de väldokumenterade massakrerna i, och bombningarna av, staden Falluja i november och december 2004. Här ett utdrag

Till exempel arresterade de en 12-årig flicka och höll henne fängslad på en bas nära Falluja, tills hennes pappa kunde gripas. Jag åkte dit tillsammans med flera schejker och vi lyckades få flickan därifrån sent på natten. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag såg henne och den orättvisa hon drabbats av.

Se också Raad Nassir al-Adhami från Loyalty to Iraq som avslöjar en del av hyckleriet kring ”demokratiseringsprocessen”, frågestunden efter seminariet, samt inledningen till seminariet av Eftikhar Hashem Al-Husseiny och Kerstin Sumelius.

Vi väntar också med spänning på utgivningen av den kommande boken om Irak och motståndsrörelsen, med arbetstiteln ”Irakiskt motstånd”!

Böcker om det irakiska motståndet är inte direkt vanligt förekommande. Boken behövs för att bryta ned den imperialistiska propagandan och för att informera svensk allmänhet.


Historien om hur ’Stoppa matchen–kampanjen’ oskadliggjordes av en reformistisk sekt med en dold agenda

mars 18, 2009

Av: ”Minoriteten inom Stoppa matchen-nätverket”

 
Blogglista.se

Resultatet var i själva verket givet på förhand. Så snart nyheten kom ut att ”Kommunistiska” partiet tagit initiativet till, och ställt sig självt i spetsen för en rörelse för att stoppa matchen insåg alla som vet något om detta parti och dess praktik att det hela skulle sluta i ett fiasko.

 

Vi anser att KPs återkommande hyckleri måste föras upp i ljuset: KP använder sig av en medveten splittringsstrategi för att profilera sig själva. KP:s argument om varför icke-våld (på hemmaplan) är så viktigt brukar låta ungefär så här:
”Våldsverkarna förstörde vår manifestation och drog därigenom fokus från sakfrågan.”

För säkerhets skull, som om man inte riktigt litade på att slaskpressen skulle göra jobbet ordenligt, gick i det här fallet KP själva medvetet ut och riktade fokus på frågan om ”våld”, för att i vanlig ordning kunna profilera sig som seriösa opinionsbildare och palestinavänner i motsats till alla andra som ”bara kommit för att slåss och förstöra”.

 

(KPs syn på våld och militans har f.ö. specifikt kännetecken: militansen ökar direkt proportionellt med avståndet i kilometer från Sverige. I Sverige är militansen noll som vi snart ska se. KP har alltså ingenting emot våld, bara det utövas på säkert avstånd. Om det utövas mycket långt bort är KP mycket militant. Det är ett av denna sekts särdrag att vara militant på andras bekostnad.)

 

 

1. Förarbetet:

 

 

Vi tog upp den grundläggande frågan redan under ett första förberedande möte hos Palestinska föreningen i mitten av januari: ”När ni säger att vi ska stoppa matchen, menar ni det då bokstavligt eller är det bara en propagandistisk paroll som betyder att vi kräver av någon annan (regeringen, kommunen, tennisförbundet etc.) att de ska stoppa matchen?”

 

Reaktionen var en sorts mumlande, nickande samförstånd om att det betydde att matchen om så blev nödvändigt skulle stoppas av oss själva, s.a.s. rent handgripligt eller med andra lämpliga metoder. Ingen av de närvarande organisationerna hade någon invändning eller reserverade sig mot detta. I detta läge hade t.ex. VSF planer på konfrontativt icke-våld, rörliga blockader och civil olydnad. Vi i ”minoriteten” inser så här i efterhand att vi mycket mer aktivt borde ha stött VSFs linje vid den tidpunkten.

 

De latenta motsättningarna inom nätverket kom i dagen på ett möte den 25 jan. då ”minoriteten” – som på just det mötet befann sig i majoritet – lyckades stryka en formulering om obligatoriskt icke-våld för att stoppa matchen. VSF som föreslog denna skrivning motiverade det med taktiska skäl: man trodde att man kunde ”köpa tid” för att kunna komma undan det de frågor om våld som alla visste var det första media skulle fråga om. Vi menade att det var övertaktiskt, att vi inte så enkelt kommer undan de borgerliga media: de har ändå problemformuleringsprivilegiet. Vi förespråkade i stället ”diversity of action”. Att stryka skrivningen var dessutom en förutsättning för att de autonoma grupperna skulle kunna fortsätta delta i nätverket vilket de tydligt gjorde klart under mötet.

 

På detta möte avslöjades också KPs verkliga inställning till den stolta parollen ”Stoppa matchen”, vilken de ditintills hade dolt. Argument som: ”det förstår ni väl att vi inte kan stoppa matchen” visade att det hela inte alls var allvarligt menat. Att det från deras sida bara var frasradikalism typisk för småborgerliga rörelser:

 

”Den smattrande ouvertyren, som för­kunnade kampen, går över i en försagd morrning, så snart kampen skall börja, skådespelarna slutar att ta sig själva au sérieux [på allvar] och handlingen faller fullständigt samman som en luftfylld ballong som man sticker hål på med en nål.”

(Marx)

 

Vid följande nätverksmöten kom våldsfrågan återigen på dagordningen. VSF och KP, med stöd av (s) m.fl. ville inte acceptera att det inte sades något om våld och icke-våld i plattformen och fick efter diskussioner igenom att ”nätverket ska verka i en anda av icke-våld”. Detta fördes dock inte in i plattformen. Vi var nu redan ett stycke in i februari och det stod klart för alla parter att dessa ständiga diskussioner och andra liknande som säkert skulle komma upp hämmade det praktiska arbetet. De autonoma grupperna som – baserat på tidigare dåliga erfarenheter – redan från början varit ytterst misstänksamma till samarbetet, lämnade därför nätverket för att kunna agera friare, till belåtenhet för speciellt KP som naturligtvis aldrig hade velat ha med dem. I och med detta försvann också alla möjligheter till konfrontativt icke-våld, typ G13, eftersom de autonoma var den enda gruppering som var tillräckligt stor och som hade tillräcklig styrka och erfarenhet för att kunna utgöra spjutspetsen vid den typen av aktioner. Även flera personer som tillhörde ”minoriteten” slutade att närvara på nätverksmötena.

 

När ”Stoppa matchen” –nätverket nu hade sumpat sina möjligheter att göra något konkret på lördagen — det enda som stod på programmet var en vanlig demonstration – spred sig det allmänna förfallet också till fredagens aktiviteter. När ISM-aktivister som ville ha nätverkets stöd för icke-våldsaktioner/civil olydnad på fredagen, vilket naturligtvis de som var kvar från ”minoriteten” ställde upp på, fick de av KP/RKU samt en person tillhörande högerfalangen inom (v)-Malmö  höra argument som: ”vi kan inte göra något som är olagligt”, ”vi kan inte ställa oss bakom sådant, vi vet ju inte vad det går ut på”. När det nämndes som exempel att kedja fast sig vid grindarna avfärdades det med att ”det finns risk att det urartar” och det ”skulle kunna leda till konfrontation med polisen, och det skulle motverka våra syften”

ISM-aktivisterna lyssnade med avsky till denna ängsliga legalism och beslöt därefter att arrangera sina aktiviteter utanför nätverket.

 

Mediagruppen gjorde ett bra arbete för att sprida ”Stoppa matchen” –kampanjens oklara budskap i borgerliga media men fångades snart i dessas egen dramaturgi, grundad som den är på våldsspekulationer och sensationslystnad. (I detta fall blev man dessutom tvungen att lägga ned mycket energi på att försvara kampanjen mot de anklagelser om antisemitism som kommer som ett brev på posten så snart det s.k. Israel är inblandat.) Man förmådde inte helt att stå emot och det var i detta sammanhang som snacket om ”folkfest” uppstod för att ytterligare blidka borgerliga media. Vi undrar: vad fanns att fira? Att staten ”Israels” representanter spelade sin match och vi inte gjorde något för att förhindra det? ”Folkfesten” hade i vart fall inte förankrats på något nätverksmöte men den kom att leva vidare ända upp på scenen på lördagen. Dessutom använde sig KP helt på egen hand av borgarmedia för att förtala och ta avstånd från det autonoma nätverket i en artikel i SkD 19 febr. De få av ”minoriteten” som fanns kvar protesterade kraftigt men ”majoritetens” lama reaktion mot detta osolidariska beteende var i huvudsak av typen ”jaja men nu ska vi inte bråka”.

 

2. Lördagen:

 

”Det jäser under storstadssveriges yta och de motsättningar som samlas under den är i grunden antagonistiska – de kan inte önskas bort.”

(Jorge Capelán i ’Internationalen’, 13 mars 2009)

 

Vi har inget att speciellt att säga om demonstrationen, den förflöt fredligt precis som det autonoma nätverket hade lovat, trots en del provokationer från polisen och tack vare att folk inom demogruppen lyckades förhindra KPs manipulationer. KP ville nämligen placera det autonoma blocket sist i demonstrationen med den uttalade avsikten att ”det blir lättare för polisen att skära av dem”, vilket med säkerhet hade lett till rejäla kravaller i centrala Malmö.

 

Trots att de materiella förutsättningarna för att kunna stoppa matchen hade försvunnit genom ”Stoppa matchen” –nätverkets svek var det autonoma nätverket tvunget att göra något. De måste göra något för att inte framstå som lika ynkliga.

 

De autonoma gjorde också precis som de sagt när deras block kom fram till stadion: det hade till och med stått i tidningen vad de i princip skulle göra (City 4 mars). Eftersom polisen har den dåliga vanan att ställa sig i vägen leder detta naturligtvis till en konfrontation. Och en mindre konfrontation blev det under c. 20-30 minuter, det kan knappast ens kallas kravaller.

 

Långt innan lördagen visste alla att det skulle bli någon form av konfrontation med polisen fastän delar av nätverkets majoritet i efterhand låtsats bli överraskade, spelat förtrytsamma och indignerade som det anstår ansvarsfulla medborgare.

 

Så vi undrar varför nätverkets majoritet är så upprörd. Kanske för att de visste vad som skulle hända men försöker dra sig undan allt ansvar för det? De kunde ju ha flyttat ”folkfesten” till t.ex. Pildammsparken i stället, på betryggande avstånd från stadion. Det hade ju inte spelat någon roll var någonstans ”folkfesten” ägde rum när man ändå inte tänkte göra något för att stoppa matchen. ”Folkfesten” hade lika gärna kunnat hållas på GA-torg.

 

Under det att ”festen” pågick utgick från konferencieren på scenen en del märkliga order – han trodde tydligen att han hade rätt att ge order till det andra nätverket – och påståenden   av typen ”polisen är här för att hjälpa oss”, ”polisen är våra vänner” o.s.v. vilket uppenbarligen är rena lögner som ger ett bisarrt intryck speciellt när de uttalas i Malmö. De mottogs inte heller med någon vidare entusiasm av den stora folkmassan. Liknande uttalanden hade f.ö. tidigare förekommit i media och vi hyser inget agg mot konferencieren för detta. Vi ser det bara som ett resultat av politisk oerfarenhet och manipulation från de politiska krafter han omgav sig med.

 

Betydligt allvarligare är det med de demovakter som försökte hindra folk från att fly från polisen, slog mot dem och försökte dra av deras maskeringar, och likaså de som ställde sig framför polislinjen och polisfordonen. De senare ställde upp sig för att skydda den härskande klassens våldsapparat. De ställde sig på den härskande klassens sida. Vi har bra bilder som visar dessa personer där de står ”till sin eviga skam och vanära” och vi vet vilka organisationer de tillhör.

 

Efter att tillställningen avslutats omhändertogs på John Ericsons väg bortåt 90 personer enl. PL§13. Dessa ”selekterades” vilket innebar att personer med ”svenskt” utseende släpptes medan de med ”invandrarutseende” bussades till Malmös utkanter.

 

Röken från bengalerna hade knappt hunnit skingras förrän KP åter var ute i borgarpressen för att utså split inom solidaritetsrörelsen för Palestina (SkD 11/3). Denna gång genom att anklaga vänsterpartiet för feghet eftersom en ledande v-partist i Malmö i en intervju tyckt att det var bättre att ha en dialog med den autonoma rörelsen än att ”ta avstånd” från den.

KP tar själva alltid ”avstånd” och deltar ofta i slaskpressens och de reaktionära ledarskribenternas och krönikörernas hets mot radikala vänstergrupper. KP kallar detta ”att vara modig”.

 

Till slut vill vi hylla de ungdomar som slagits mot polisen i Rosengård, vid Stadion och på alla andra ställen i Malmö med följande citat från Friedrich Engels:

 

 

”Polisen har öppnat ett riktigt lysande område för vårt folk: den ständiga och oavbrutna kampen mot polisen själv. [. . .] Och jag ser denna kamp som mycket nyttig under omständigheterna. Framför allt håller den föraktet för fienden levande bland våra ungdomar.[. . .] Det finns mycket ruttenhet bland de s.k. ledarna men jag har fullständigt förtroende för våra massor, och vad de saknar i fråga om revolutionär tradition håller de på att skaffa sig mer och mer genom detta lilla krig mot polisen.”

  

Blogglista.se


Intryck från första timmen av första rättegångsdagen i åtalet mot al-Aqsa och Khalid al-Yousef

februari 4, 2009

Texten skriven av Elise Rydahl

Rättegången hålls i säkerhetssalen på tingsrätten i Malmö. Huvudentrén är avspärrad och innan man går in får man gå igenom en säkerhetskontroll där man tömmer fickor och lämnar ifrån sig väskan. En trappa upp väntar en del journalister och TV-kameror utanför salen. ”Gomorron och välkomna” hälsar en poliskonstapel som släpper in oss en och en i ett rum med ytterligare en säkerhetskontroll. Samma procedur igen. Vi tar plats bakom de skottsäkra glasen där domaren i målet redan börjat med en del formalia. Han försöker reda ut vad den åtalade har för skattsedel. Efter en stund kommer han fram till att det inte är den åtalade Khalid al-Yousef han talar med utan den danske advokaten.

 

Han ber advokaten hämta in den åtalade Khalid al-Yousef, vilket han gör. Jag har svårt att se Khalid där han sitter eftersom det är en pelare i vägen, men det är mest åklagaren som kommer att tala under den närmaste timmen.

 

Domaren riktar nu uppmärksamheten mot åklagaren och hennes biträde som inte vill uppge sitt namn utan bara ett nummer. Han bär manchesterkavaj och har för korta byxor. Han har med sig ett litet bildspel från Säkerhetspolisen om Hamas.

 

Några palestinska kvinnor och män tar upp wellpappskivor med fastklistrade protester mot Israels ockupation och terror. De sätter upp dem mot glaset så att rätten kan se dem. Domaren reagerar snabbt och skarpt: ”Ta ner de där plakaten”, ryter han, ”annars får ni går ut, inga demonstrationer här inne”. Ett tag funderar jag på att hålla upp en sko mot glaset, men jag vågar inte, min fegis.

 

Åklagaren inleder med att tala om Hamas och dess militära avdelning som för ”kamp mot judarna” i staten Israel. Hon räknar, utan att darra på rösten, upp ett antal racketattacker Hamas ska ha utfört och som har skördat över 50 dödsoffer (nej, inte 500, utan 50).

 

Hon berättar att hon stödjer sig på FNs resolution om terrorism samt en EU-lag från 2001 om medlemsländers skyldighet att agera mot terrorism. EUs terroristlista ändrades 2003 till att omfatta hela organisationen Hamas.

Khalid al-Yousef har under flera år, berättar hon, samlat in och fört över medel till organisationer såsom Human Appeal, Jenin Charity Committee, World Youth Association och Islamic Society.

En ganska tröttsam uppräkning av överföringar och summor följer. En av nämndemännen putsar naglarna på sin kavaj och lyssnar lite förstrött.

 

Åklagaren redogör för varför hon vill låta beslagta de frysta ännu icke överförda pengarna från al-Aqsa. Hon lutar sig mot en paragraf 7: Finansiering av särskilt allvarlig brottslighet.

Hur ställer sig al-Yousef till detta?, frågar ordföranden. Al-Yousef vill fortsätta sin verksamhet och han vill ha pengarna tillbaka, kommer det från försvaret.

 

Därefter visas Säpos lilla bildspel om Hamas under ledning av åklagaren. Hon talar om palestinsk och islamisk terrorism, om de olika definitionerna av Jihad, om Hamas historia. Vi får se en bild på Hamas logotyp och en bild av Sheik al-Yassin, Hamas andlige ledare som dödades i en israelisk raketattack. Vi får veta att den åtalade hade en bild av shejken på sitt kylskåp.

 

Åklagaren och Säpo fortsätter med sitt lilla föredrag: ”I september 2000 började al-Aqsa-upproret, den andra intifadan. Då avbröts implementeringen av Osloavtalet…” ”2002 kulminerade själmordbombningarna…”

Vi får se bilder på attacker mot diskotek och hotell. ”I den här attacken mot Park Hotel dog bland andra en svensk kvinna.” Domaren rycker till: ”En svensk kvinna!”

 

Åklagaren berättar att det råder mycket svåra förhållanden för palestinierna på Västbanken, men hon säger också att Israel dragit sig tillbaka för att ge Hamas en chans att visa att de kan styra. (Vilket de tydligen inte kunde, enligt Israel). Hon funderar lite på varför Hamas blivit så populärt bland palestinierna: ”Hamas är mindre korrupt än till exempel PLO”.

 

Säpos bildspel innehåller ett persongalleri av betydelsefulla män inom Hamas, många akademiker, en del utbildade i USA. Sheik al-Yassin dyker återigen upp. ”Är sheik ett namn eller en titel?” frågar domaren. ”Det är en person som röner stor respekt”, svarar åklagaren efter viss tvekan. Nu bryter försvaret in: ”En shejk är motsvarigheten till en svensk präst!” Domaren verkar tveka vems tolkning han ska ta till sig, men så säger han till försvaret: ”Då är det i alla fall inget namn”.

 

Åklagaren ordar lite till. ”Nu är det paus” bestämmer domaren och avbryter henne mitt i en mening.

”Ni som går ut härifrån kan inte vara säkra på att få plats igen”, säger en konstapel till oss alla. Utanför rättegångssalen väntar fler palestinier. Vi ger oss av och hoppas att de ska hinna ta våra två platser.


Rättegång i USA:s tjänst

januari 30, 2009

Måndagen 2 februari är det dags.

Ökända inkvisitorn och USA-sändebudet Agneta Hilding Qvarnström ska leda en ”rättegång” mot biståndsorganisationen al-Aqsa Spannmål. Juridiskt – och framförallt moraliskt – är anklagelserna givetvis ett skämt. Ett dåligt skämt.

Den ”irrlära” inkvisitorn är utsänd att bekämpa är tanken på att förtryckta folk har rätt att göra motstånd mot ockupation och imperialism. Inkvisitorn fortsätter här sitt USA-uppdrag från tidigare fall, där hon brännmärkt det irakiska motståndet som terrorism.

De som har möjlighet bör ställa sig utanför tingsrätten på måndag för att visa sitt avståndstagande mot politiska rättegångar i Sverige.

Vi vidarebefodrar nedan ett inlägg i frågan som Gösta Hultén, aktiv inom Charta 2008, har skrivit. (Adressen till Tingsrätten i Malmö tycks ha blivit fel i Göstas text. Så vitt vi känner till är adressen Kalendegatan 1, inte Kanalgatan 1. Ligger relativt nära tågstationen, och nära Malmö dramatiska teater/HIPP)

 

************************

************************

Hjälp till Gaza blir ”stöd till terrorism”.

Samtidigt som kraven växer om utredning av israeliska krigsbrott i Gaza, startar en rättegång i Malmö, där åklagaren vill terroriststämpla humanitär hjälp till Gaza – eftersom Hamas kontrollerar Gaza.
På måndag den 2 februari startar en starkt politisk rättegång i Malmö, där åklagaren vill få Khalid al Yousef, svensk medborgare med palestinsk bakgrund, dömd för terroristbrott.
Han ska ha skickat pengar till humanitär hjälp till Gaza.

– Jag har ingen anledning att inte tro att pengarna gått till det han påstår att de gått till, säger överåklagare Agnetha Hilding Qvarnström, till TT.
– Men att peta in pengar någonstans i det här systemet, oavsett var, är att indirekt stödja terror.
I dagens verklighet är resonemanget utmanande.
Många svenskar är upprörda och förtvivlade över Israels brutalitet mot civila i Gazakriget. Även de har ”peta in pengar i det här systemet”. Hamas är den enda organisation i Gaza som når många drabbade.

Khalid al Yousef säger själv att 13 000 dollar gått till barnsjukvård och annan hjälp. Åklagaren menar att Hamas kontrollerar sjukvården i Gaza. Därför är all hjälp, oavsett användning, åtalbar, anser hon.

Under förundersökningen har åklagaren begärt hjälp av israelisk underrättelsetjä nst för att få bevis. Under förhör 2006 fick Khalid se ”erkännanden” som tagits fram av Israel.

Det är andra gången terroristlagen från 2003 prövas i svensk domstol. 2005 dömde Svea hovrätt två irakiska kurder för finansiering av terrorism till 5 resp. 4 års fängelse, för att ha samlat in pengar som nått en terroriststämplad motståndsgrupp i början av USAs krig i Irak.
Förra våren misslyckades dock en åklagare i Stockholm med att få två svensk-somalier åtalade för finansiering av terrorism. De väntar på skadestånd för över 100 dagar i häkte.

Att använda bevis från ena parten i ett pågående krig, är inte rättssäkert. Det riskerar att göra rättskipningen politiserad. En dansk domstol ansåg 2007 inte att de israeliska dokument och rättsprotokoll som lagts fram ”nådde upp till dansk juridisk nivå.” och den åtalade friades.
Rättegången i Malmö visar att den nya terroristlagen ger politiska rättegångar. Det hotar rättssäkerheten för alla.
Gösta Hultén, Charta 2008
Info på www.charta2008. se

Rättegången är offentlig och startar kl 09.00 i Sal 7 Malmö Tingsrätt, Kanalgatan 1, Malmö


Vänsterpartiet vacklar återigen i Irakfrågan

oktober 13, 2008

I en nättidning kallad Beyan.net har Lars Ohly återigen visat att vänsterpartiet vacklar i Irakfrågan (se längst ner i detta blogginlägg). Partiet uttrycker ena stunden kritik mot ockupationen, andra stunden försonas man med ockupationsmakten.

Vi är tyvärr inte förvånade.

Redan tidigt efter ockupationen 2003 visade sig stora delar av vänsterpartiet intaga en tvetydig, och ibland obegriplig, politisk position i förhållande till ockupationen av Irak.

Först handlade det om motståndet. Kunde man verkligen stödja ett militärt motstånd mot ockupationen?

Och var förresten inte parollen ”Stöd irakiernas motståndskamp” en besvärlig paroll? Hur bemöts man om man mitt i imperialismens hjärta, här i Sverige, klart och tydligt säger att irakierna har rätt i att med vapenmakt bekämpa ockupanterna och deras samarbetsmän? Vore det inte bättre att stryka den medvetet eller omedvetet pro-imperialistiska opinionen medhårs, och hellre tala i allmänna ordalag om ”fred i Irak”?

Vår position var redan från början tydlig. Vi kompromissar inte med imperialismen.

Vi står rakryggat och stolt bakom irakierna, vi stödjer deras rätt till nationellt självbestämmande och vi ser det motstånd som bedrivs mot ockupationen som både beudransvärt och heroiskt. Precis som vi idag hyser stor respekt och aktning för de av våra danska och norska bröder och systrar som bekämpade nazisterna under andra världskriget, precis så betraktar vi idag det irakiska motståndet.

Vi är övertygade om att det är möjligt att förändra den svenska opinionen genom trägen informationsspridning, debatter och propaganda. Och vi slutar inte att stå upp för våra principer om det under vissa förhållanden – så som idag – är svårare än tidigare att stödja motståndet och få opinionen med sig. Visst är det en skillnad på den opinion som kunde möjliggöra stora demonstrationer inför kriget 2003, och den opinion som idag ger oss några hundra demonstranter till de årliga åminnelsedagarna av ockupationens inledande under helgerna kring 20 mars. Inget snack om den saken.  Den oerhörda mängden imperialistisk propaganda, den islamofobiska och anti-arabiska trenden, samt liberalismens ”fascistisering” (för att låna ett av vänsterpartisten Ali Esbatis träffande uttryck) påverkar naturligtvis medelsvensson. Vi är medvetna om det. Men vårt svar på denna olyckliga utveckling är inte att anpassa oss efter dessa förhärskande idéströmningar, utan hellre att fortsätta föra fram ett antiimperialistisk och antirasistiskt perspektiv. Vi tror nämligen på det svenska folkets förmåga att förändras till det bättre.

Det andra exemplet på vänsterpartiets vacklan i Irakfrågan blottades under de illegitima valen till en ny ”lagstiftande församling” eller ett nytt ”parlament” 30 januari 2005. Medan vi i Irakrörelsen var mycket tydliga med att val under ockupation inte bör hållas, och medan vi förklarade det olagliga samt politiskt och moraliskt förkastliga i hela processen, så mobilserade istället (v) exilirakier till att rösta i valet. I Malmö hjälpte till och med vänstperpartister till att, genom bussar, transportera folk till röstlokaler.

Det tredje exemplet handlade om kurderna. Partiordföranden Lars Ohly, tillsammans med partivännerna Ulla Hoffman och Jacob Johnson, önskade att vänsterpartiet skulle verka för öppnandet av ett svenskt konsulat i de kurdiska delarna av Irak. Vår position var även denna gång tydlig: Vi kan aldrig acceptera att man ”normaliserar” eller legitimerar ockupationen genom att upprätta diplomatiska förbindelser med ockupationens samarbetsmän och underlättare. Precis som vi idag betraktar Vidkun Quislings samarbete med tyskarnas ockupation av Norge med avsky, precis så betraktar vi idag Jalal Talabani och Massoud Barzani. Det rör sig om samma sorts landsförräderi.

En del vänsterpartister reagerade emot detta utspel, och krävde att partiledningen omprövade sitt beslut.

Nu senast handlar det också om kurdfrågan. 1 oktober i år skriver Lars Ohly på en kurdisk nättidning att han ”gläds åt kurdernas nya landvinningar” och att han stödjer Kurdistans regionala regering, samt Barzani och Talabani. Vi måste dessutom lära oss att ”tänka två tankar samtidigt”. Vad innebär dessa ”två tankar”? Ska vi både fördömma ockupationen och – samtidigt – glädjas åt ockupationens resultat?