Irakiska motståndet i Stockholm: Vem rapporterar?

april 25, 2009

Nu har ett av de viktigaste mötena i Sverige på senare år avslutats.

Framstående representanter för irakiernas motståndskamp – däribland en person som talar för en av de allra största grupperna, Muslimska lärdes förbund (AMSI, Association of Muslim Scholars in Iraq) – deltog.

Vilka medier kommer att skriva eller rapportera om detta möte?

Att den absoluta majoriteten av alla irakier önskar USA-alliansen ut ur Irak, och att flertalet dessutom stödjer militära attacker riktade mot ockupationsmakten, borde kanske intressera någon?
Eller ska vi bara få ta del av Washingtons, EU:s, NATO:s och ”världssamfundets” version av vad som händer i Irak?

Vad irakierna själva säger och tycker är uppenbarligen mer eller mindre ointressant.
Sådan är imperialismen.

Om mötet:
http://www.abfstockholm.se/kalendarium/Ockupationens_nya_ansikte/index.htm

Ockupationens nya ansikte
– vad väntar Irak?

Fyra framstående representanter för den majoritet irakier som är emot lydregimen i Bagdad kommer till Sverige för att tala om Irak idag och om den framtid som väntar de närmaste åren.

De inbjudna är bemyndigade att tala för den religiösa, militära, politiska, sociala och klanorganiserade oppositionen mot ockupationen och den av USA installerade regimen. De är också vittnen till de gångna sex årens massakrer och illdåd, fångläger, ockupationens ”politiska process”, motståndet, korruptionen, de etniska rensningarna etc.

Seminarium lördag 25 april, kl 12-16, entré 100:-, Sandlersalen, plan 1

Presskonferens torsdag 23 april, kl 13-14, konferensummet, plan 2

Plats: ABF Sveavägen 41 Stockholm.

För ytterligare information, kontakta:
Eftikhar Hashem Al Husayni e.alhusainy@yahoo.com eller
Snorre Lindqvist snorre_lindquist@hotmail.com

Arrangörer: Irakisk Informations Service IRIS, Foro Latinamericano och ABF Stockholm.

Inbjudna till konferensen:

Mohammad Bashar Al-Faidhi, talesman för the Association of Muslim Scholars in Iraq (AMSI), som fördömmer den nya regimen och konstitutionen som illegitim. Medverkade via internet i seminariet ”Irak, Palestina, Afghanistan – samma ockupation” på ABF 18 mars 2007. Se dokumentation på: http://libertas.se/seminariedokumentation/

Saifaldin Al-Okidi, välkänd general i Iraks förra armé. Har varit ockupationsmaktens fånge och kan vittna om övergreppen mot humanitär rätt.

Mohammad Hassan Khaluf, borgmästare i Falluja under ockupationens första skede.

Raad Nassir Al-Adhami, politiker och ledare för gruppen ”Loyalty to Iraq” som bildades för de senaste parlamentsvalen, men som drog sig tillbaka med skälet att amerikanerna var emot ett riktigt och rättvist val.

Annonser

Intryck från första timmen av första rättegångsdagen i åtalet mot al-Aqsa och Khalid al-Yousef

februari 4, 2009

Texten skriven av Elise Rydahl

Rättegången hålls i säkerhetssalen på tingsrätten i Malmö. Huvudentrén är avspärrad och innan man går in får man gå igenom en säkerhetskontroll där man tömmer fickor och lämnar ifrån sig väskan. En trappa upp väntar en del journalister och TV-kameror utanför salen. ”Gomorron och välkomna” hälsar en poliskonstapel som släpper in oss en och en i ett rum med ytterligare en säkerhetskontroll. Samma procedur igen. Vi tar plats bakom de skottsäkra glasen där domaren i målet redan börjat med en del formalia. Han försöker reda ut vad den åtalade har för skattsedel. Efter en stund kommer han fram till att det inte är den åtalade Khalid al-Yousef han talar med utan den danske advokaten.

 

Han ber advokaten hämta in den åtalade Khalid al-Yousef, vilket han gör. Jag har svårt att se Khalid där han sitter eftersom det är en pelare i vägen, men det är mest åklagaren som kommer att tala under den närmaste timmen.

 

Domaren riktar nu uppmärksamheten mot åklagaren och hennes biträde som inte vill uppge sitt namn utan bara ett nummer. Han bär manchesterkavaj och har för korta byxor. Han har med sig ett litet bildspel från Säkerhetspolisen om Hamas.

 

Några palestinska kvinnor och män tar upp wellpappskivor med fastklistrade protester mot Israels ockupation och terror. De sätter upp dem mot glaset så att rätten kan se dem. Domaren reagerar snabbt och skarpt: ”Ta ner de där plakaten”, ryter han, ”annars får ni går ut, inga demonstrationer här inne”. Ett tag funderar jag på att hålla upp en sko mot glaset, men jag vågar inte, min fegis.

 

Åklagaren inleder med att tala om Hamas och dess militära avdelning som för ”kamp mot judarna” i staten Israel. Hon räknar, utan att darra på rösten, upp ett antal racketattacker Hamas ska ha utfört och som har skördat över 50 dödsoffer (nej, inte 500, utan 50).

 

Hon berättar att hon stödjer sig på FNs resolution om terrorism samt en EU-lag från 2001 om medlemsländers skyldighet att agera mot terrorism. EUs terroristlista ändrades 2003 till att omfatta hela organisationen Hamas.

Khalid al-Yousef har under flera år, berättar hon, samlat in och fört över medel till organisationer såsom Human Appeal, Jenin Charity Committee, World Youth Association och Islamic Society.

En ganska tröttsam uppräkning av överföringar och summor följer. En av nämndemännen putsar naglarna på sin kavaj och lyssnar lite förstrött.

 

Åklagaren redogör för varför hon vill låta beslagta de frysta ännu icke överförda pengarna från al-Aqsa. Hon lutar sig mot en paragraf 7: Finansiering av särskilt allvarlig brottslighet.

Hur ställer sig al-Yousef till detta?, frågar ordföranden. Al-Yousef vill fortsätta sin verksamhet och han vill ha pengarna tillbaka, kommer det från försvaret.

 

Därefter visas Säpos lilla bildspel om Hamas under ledning av åklagaren. Hon talar om palestinsk och islamisk terrorism, om de olika definitionerna av Jihad, om Hamas historia. Vi får se en bild på Hamas logotyp och en bild av Sheik al-Yassin, Hamas andlige ledare som dödades i en israelisk raketattack. Vi får veta att den åtalade hade en bild av shejken på sitt kylskåp.

 

Åklagaren och Säpo fortsätter med sitt lilla föredrag: ”I september 2000 började al-Aqsa-upproret, den andra intifadan. Då avbröts implementeringen av Osloavtalet…” ”2002 kulminerade själmordbombningarna…”

Vi får se bilder på attacker mot diskotek och hotell. ”I den här attacken mot Park Hotel dog bland andra en svensk kvinna.” Domaren rycker till: ”En svensk kvinna!”

 

Åklagaren berättar att det råder mycket svåra förhållanden för palestinierna på Västbanken, men hon säger också att Israel dragit sig tillbaka för att ge Hamas en chans att visa att de kan styra. (Vilket de tydligen inte kunde, enligt Israel). Hon funderar lite på varför Hamas blivit så populärt bland palestinierna: ”Hamas är mindre korrupt än till exempel PLO”.

 

Säpos bildspel innehåller ett persongalleri av betydelsefulla män inom Hamas, många akademiker, en del utbildade i USA. Sheik al-Yassin dyker återigen upp. ”Är sheik ett namn eller en titel?” frågar domaren. ”Det är en person som röner stor respekt”, svarar åklagaren efter viss tvekan. Nu bryter försvaret in: ”En shejk är motsvarigheten till en svensk präst!” Domaren verkar tveka vems tolkning han ska ta till sig, men så säger han till försvaret: ”Då är det i alla fall inget namn”.

 

Åklagaren ordar lite till. ”Nu är det paus” bestämmer domaren och avbryter henne mitt i en mening.

”Ni som går ut härifrån kan inte vara säkra på att få plats igen”, säger en konstapel till oss alla. Utanför rättegångssalen väntar fler palestinier. Vi ger oss av och hoppas att de ska hinna ta våra två platser.


Vänsterpartiet vacklar återigen i Irakfrågan

oktober 13, 2008

I en nättidning kallad Beyan.net har Lars Ohly återigen visat att vänsterpartiet vacklar i Irakfrågan (se längst ner i detta blogginlägg). Partiet uttrycker ena stunden kritik mot ockupationen, andra stunden försonas man med ockupationsmakten.

Vi är tyvärr inte förvånade.

Redan tidigt efter ockupationen 2003 visade sig stora delar av vänsterpartiet intaga en tvetydig, och ibland obegriplig, politisk position i förhållande till ockupationen av Irak.

Först handlade det om motståndet. Kunde man verkligen stödja ett militärt motstånd mot ockupationen?

Och var förresten inte parollen ”Stöd irakiernas motståndskamp” en besvärlig paroll? Hur bemöts man om man mitt i imperialismens hjärta, här i Sverige, klart och tydligt säger att irakierna har rätt i att med vapenmakt bekämpa ockupanterna och deras samarbetsmän? Vore det inte bättre att stryka den medvetet eller omedvetet pro-imperialistiska opinionen medhårs, och hellre tala i allmänna ordalag om ”fred i Irak”?

Vår position var redan från början tydlig. Vi kompromissar inte med imperialismen.

Vi står rakryggat och stolt bakom irakierna, vi stödjer deras rätt till nationellt självbestämmande och vi ser det motstånd som bedrivs mot ockupationen som både beudransvärt och heroiskt. Precis som vi idag hyser stor respekt och aktning för de av våra danska och norska bröder och systrar som bekämpade nazisterna under andra världskriget, precis så betraktar vi idag det irakiska motståndet.

Vi är övertygade om att det är möjligt att förändra den svenska opinionen genom trägen informationsspridning, debatter och propaganda. Och vi slutar inte att stå upp för våra principer om det under vissa förhållanden – så som idag – är svårare än tidigare att stödja motståndet och få opinionen med sig. Visst är det en skillnad på den opinion som kunde möjliggöra stora demonstrationer inför kriget 2003, och den opinion som idag ger oss några hundra demonstranter till de årliga åminnelsedagarna av ockupationens inledande under helgerna kring 20 mars. Inget snack om den saken.  Den oerhörda mängden imperialistisk propaganda, den islamofobiska och anti-arabiska trenden, samt liberalismens ”fascistisering” (för att låna ett av vänsterpartisten Ali Esbatis träffande uttryck) påverkar naturligtvis medelsvensson. Vi är medvetna om det. Men vårt svar på denna olyckliga utveckling är inte att anpassa oss efter dessa förhärskande idéströmningar, utan hellre att fortsätta föra fram ett antiimperialistisk och antirasistiskt perspektiv. Vi tror nämligen på det svenska folkets förmåga att förändras till det bättre.

Det andra exemplet på vänsterpartiets vacklan i Irakfrågan blottades under de illegitima valen till en ny ”lagstiftande församling” eller ett nytt ”parlament” 30 januari 2005. Medan vi i Irakrörelsen var mycket tydliga med att val under ockupation inte bör hållas, och medan vi förklarade det olagliga samt politiskt och moraliskt förkastliga i hela processen, så mobilserade istället (v) exilirakier till att rösta i valet. I Malmö hjälpte till och med vänstperpartister till att, genom bussar, transportera folk till röstlokaler.

Det tredje exemplet handlade om kurderna. Partiordföranden Lars Ohly, tillsammans med partivännerna Ulla Hoffman och Jacob Johnson, önskade att vänsterpartiet skulle verka för öppnandet av ett svenskt konsulat i de kurdiska delarna av Irak. Vår position var även denna gång tydlig: Vi kan aldrig acceptera att man ”normaliserar” eller legitimerar ockupationen genom att upprätta diplomatiska förbindelser med ockupationens samarbetsmän och underlättare. Precis som vi idag betraktar Vidkun Quislings samarbete med tyskarnas ockupation av Norge med avsky, precis så betraktar vi idag Jalal Talabani och Massoud Barzani. Det rör sig om samma sorts landsförräderi.

En del vänsterpartister reagerade emot detta utspel, och krävde att partiledningen omprövade sitt beslut.

Nu senast handlar det också om kurdfrågan. 1 oktober i år skriver Lars Ohly på en kurdisk nättidning att han ”gläds åt kurdernas nya landvinningar” och att han stödjer Kurdistans regionala regering, samt Barzani och Talabani. Vi måste dessutom lära oss att ”tänka två tankar samtidigt”. Vad innebär dessa ”två tankar”? Ska vi både fördömma ockupationen och – samtidigt – glädjas åt ockupationens resultat?