Vänsterpartiet vacklar återigen i Irakfrågan

I en nättidning kallad Beyan.net har Lars Ohly återigen visat att vänsterpartiet vacklar i Irakfrågan (se längst ner i detta blogginlägg). Partiet uttrycker ena stunden kritik mot ockupationen, andra stunden försonas man med ockupationsmakten.

Vi är tyvärr inte förvånade.

Redan tidigt efter ockupationen 2003 visade sig stora delar av vänsterpartiet intaga en tvetydig, och ibland obegriplig, politisk position i förhållande till ockupationen av Irak.

Först handlade det om motståndet. Kunde man verkligen stödja ett militärt motstånd mot ockupationen?

Och var förresten inte parollen ”Stöd irakiernas motståndskamp” en besvärlig paroll? Hur bemöts man om man mitt i imperialismens hjärta, här i Sverige, klart och tydligt säger att irakierna har rätt i att med vapenmakt bekämpa ockupanterna och deras samarbetsmän? Vore det inte bättre att stryka den medvetet eller omedvetet pro-imperialistiska opinionen medhårs, och hellre tala i allmänna ordalag om ”fred i Irak”?

Vår position var redan från början tydlig. Vi kompromissar inte med imperialismen.

Vi står rakryggat och stolt bakom irakierna, vi stödjer deras rätt till nationellt självbestämmande och vi ser det motstånd som bedrivs mot ockupationen som både beudransvärt och heroiskt. Precis som vi idag hyser stor respekt och aktning för de av våra danska och norska bröder och systrar som bekämpade nazisterna under andra världskriget, precis så betraktar vi idag det irakiska motståndet.

Vi är övertygade om att det är möjligt att förändra den svenska opinionen genom trägen informationsspridning, debatter och propaganda. Och vi slutar inte att stå upp för våra principer om det under vissa förhållanden – så som idag – är svårare än tidigare att stödja motståndet och få opinionen med sig. Visst är det en skillnad på den opinion som kunde möjliggöra stora demonstrationer inför kriget 2003, och den opinion som idag ger oss några hundra demonstranter till de årliga åminnelsedagarna av ockupationens inledande under helgerna kring 20 mars. Inget snack om den saken.  Den oerhörda mängden imperialistisk propaganda, den islamofobiska och anti-arabiska trenden, samt liberalismens ”fascistisering” (för att låna ett av vänsterpartisten Ali Esbatis träffande uttryck) påverkar naturligtvis medelsvensson. Vi är medvetna om det. Men vårt svar på denna olyckliga utveckling är inte att anpassa oss efter dessa förhärskande idéströmningar, utan hellre att fortsätta föra fram ett antiimperialistisk och antirasistiskt perspektiv. Vi tror nämligen på det svenska folkets förmåga att förändras till det bättre.

Det andra exemplet på vänsterpartiets vacklan i Irakfrågan blottades under de illegitima valen till en ny ”lagstiftande församling” eller ett nytt ”parlament” 30 januari 2005. Medan vi i Irakrörelsen var mycket tydliga med att val under ockupation inte bör hållas, och medan vi förklarade det olagliga samt politiskt och moraliskt förkastliga i hela processen, så mobilserade istället (v) exilirakier till att rösta i valet. I Malmö hjälpte till och med vänstperpartister till att, genom bussar, transportera folk till röstlokaler.

Det tredje exemplet handlade om kurderna. Partiordföranden Lars Ohly, tillsammans med partivännerna Ulla Hoffman och Jacob Johnson, önskade att vänsterpartiet skulle verka för öppnandet av ett svenskt konsulat i de kurdiska delarna av Irak. Vår position var även denna gång tydlig: Vi kan aldrig acceptera att man ”normaliserar” eller legitimerar ockupationen genom att upprätta diplomatiska förbindelser med ockupationens samarbetsmän och underlättare. Precis som vi idag betraktar Vidkun Quislings samarbete med tyskarnas ockupation av Norge med avsky, precis så betraktar vi idag Jalal Talabani och Massoud Barzani. Det rör sig om samma sorts landsförräderi.

En del vänsterpartister reagerade emot detta utspel, och krävde att partiledningen omprövade sitt beslut.

Nu senast handlar det också om kurdfrågan. 1 oktober i år skriver Lars Ohly på en kurdisk nättidning att han ”gläds åt kurdernas nya landvinningar” och att han stödjer Kurdistans regionala regering, samt Barzani och Talabani. Vi måste dessutom lära oss att ”tänka två tankar samtidigt”. Vad innebär dessa ”två tankar”? Ska vi både fördömma ockupationen och – samtidigt – glädjas åt ockupationens resultat?